Liberalerna har sådan ångest inför tanken på nya partners att de hellre förökar sig genom celldelning. Nu har ett nytt parti uppstått. Folkliberalerna tror på mångkultur och har en egen partipoet.
”Kunde det finnas ett sug efter ett socialliberalt alternativ? Tanken uppstod på allvar efter att L öppnat för att samarbeta med SD.”
I en intervju i Borlänge tidning (3/1) beskriver författaren Johanna Nilsson tankarna bakom Folkliberalerna, det nya politiska parti hon grundat.
Det började med en Facebookgrupp i april, i samband med att Nyamko Sabuni och Liberalerna valde väg och anslöt sig till högerblocket. I skrivande stund har gruppen 425 medlemmar. Konstituerande möte hölls i somras. Nu kämpar aktivisterna med att samla in de namnunderskrifter som krävs för att registrera partibeteckning hos Valmyndigheten.
Till partiordförande valde man Stefan Jakab, tidigare lokalt aktiv för Liberalerna i Värmdö. Grundaren Johanna Nilsson sitter i styrelsen, men beskrivs som ”partipoet”.
Partiprogrammet är än så länge tämligen luftigt. På hemsidan heter det att Folkliberalerna är ett ”socialliberalt mittenparti” som ”ser mångkultur som positivt” och ”tar klimathotet på största allvar”.
”Folkliberalerna siktar på att bli en avgörande aktör i politikens mitt”. ”Folkliberalerna är en socialliberal folkrörelse i politikens mitt.”
Programförklaringen rabblas med en övertygelse som annars bara kan uppbådas om chatbotarna Siri eller Alexa matas med Centerpartiets Annie Lööfs samlade repliker.
Läs även: Nytt rekord – Lööf säger ”mitten” var 50:e sekund
Partiledaren Stefan Jakab har presenterat sig i ett par debattartiklar (Syre 15/12, DN 19/11). Udden har då varit riktad mot samarbete med Sverigedemokraterna och högerns fokus på kriminalpolitik.
”Det finns ett nytt liberalt alternativ för besvikna L-väljare”, skriver Jakab. ”Folkliberalerna ser möjligheter när andra ser problem, vi ser investeringar när andra ser kostnader”.
Därmed ringar det nya partiet in en tämligen snäv målgrupp: besvikna L-väljare som vill ha fler problem och högre kostnader.
Man kan anta att förutsättningarna för valframgång är begränsade. Att vara utbrytare från ett 2,5-procentsparti är till att börja med ingen tebjudning. Och hur många liberala änglar som kan rymmas på det knappnålshuvud som är politikens mitt, är närmast en evig metafysisk fråga.
Däremot är fraktionaliseringen av liberalerna möjligen intressant som symptom på den sjuka som drabbat det svenska partilandskapet. Aldrig har väl begreppet ”den politiska mitten” förekommit så frekvent som i dag. Samtidigt lockar denna påstådda mitt färre väljare än någonsin.
Och ju smalare mitt, desto starkare avståndstagande från andra partier.
Det påminner om något slags patologisk beröringsskräck, en önskan om politisk renhet som knappast setts sedan bokstavsvänstern på 1970-talet.
Hellre än att acceptera tanken på en ny partner förökar sig liberalerna via celldelning.
Läs även: Nu bär väljarna ut L
