”Jesus identifierar sig med varje tiggare utanför livsmedelsaffären, varje missbrukare i tunnelbanestationen, varje prostituerad i gathörnet och varje hemlös på parkbänken.”

Så heter det i advokaten Ruth Nordströms mycket läsvärda Till de utsattas försvar : om min match i den svenska åsiktskorridoren (Libris, 2021). Den handlar huvudsakligen om hennes och hennes vänners outtröttliga hjälparbete och det oresonliga motstånd deras kristna tro möter. Men boken beskriver också hur det ser ut inne i Klara kyrka, belägen mellan Stockholms centralstation och Hötorgscity.

”Ett varmt, gyllene ljus sprider sig över bänkarna, där hemlösa och papperslösa flyktingar halvligger med sina tillhörigheter packade bredvid sig, för att ta igen några timmars sömn.”

Här har det varit kyrklig verksamhet sedan 1200-talet. Nuvarande byggnad började uppföras av Johan III, efter att Gustav Vasa låtit utplåna det katolska kloster som stod här. Tyvärr skyms kyrkan bakom citys modernistiska lådor. Men det 116 meter höga tornet (bräcker domkyrkan i Linköping, överträffas dock av Uppsala) som tillkom 1885 kan man knappast undgå. På den nötta kyrkogården vilar Carl Michael Bellman, Anna Maria Lenngren och Cajsa Warg. De samsas med fältmarskalk Johan August Sandels och statsminister Gustaf Åkerhielm.

Det borde vara en plats där stadsborna känner sig hemma. Men riktigt så är det inte i dag.

Sedan 2009 huserar här S:ta Clara kyrka. Det är en församling, eller rättare sagt en förening inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, med ett radikalt arv från 1800-talets väckelse. Relationen till gud återspeglas i människans dagliga värv. Medlemmarna har ett omfattande missions- och välgörenhetsarbete. Självuppoffrande på gränsen till självutplånande.

I Klara tar det formen av soppkök och härbärge för existenserna runt Sergels torg. ”En kyrka som välkomnar missbrukare, prostituerade, hemlösa, flyktingar och fattiga”, för att tala med Ruth Nordström.

”Som när en hemlös man gick fram genom mittgången – smutsig och långhårig och till synes drogpåverkad – och ställde sig framför prästen mitt under predikan. Han fortsatte upp på podiet och satte sig framför altaret med alla sina kassar efter att prästen nickat åt honom att det var okej. Mina ögon tårades. Så här ska en kyrka vara.”

Hur många stockholmare håller egentligen med om det?

Jag går dit en fredag vid lunch. På kyrktrappan ligger öl- och spritflaskor, pappmuggar och utspillda rester från förmiddagens frukostutdelning. Inne är det orgelkonsert. Några av bänkraderna upptas av sovande män i täckjackor och deras bylten. I ena änden av tvärskeppet rotar besökare efter mackor och kaffe. På läktaren ett berg av madrasser. Vi är omkring 30 personer. Högst hälften ser ut att vara där för den andliga värmens skull. Resten för den fysiska.

”Jesus älskar de hemlösa, främlingarna, de sjuka och de som sitter i fängelse” heter det hos Nordström. Men det gör uppenbarligen inte grannarna, stadsborna och fastighetsägarna.

Nu har kyrkorådet i Storkyrkoförsamlingen förbjudit S:ta Clara att bedriva natthärbärge i Klara. Svenska kyrkans eget bolag, Kyrkans försäkring, vill inte längre teckna försäkring för fastigheten, givet verksamhetens risker och slitage.

Beslutet har lett till något av en motkampanj. I exempelvis Svenska Dagbladet har ledarsidans Maria Ludvigsson beklagat att ”Stockholms domprost portar uteliggare” (13/1). Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch har sovit en natt i kyrkan till stöd för verksamheten.

Det vore kanske förmätet av mig, som varken är troende eller medlem i kyrkan, att försöka fälla avgörande över vad som är det rätta. Jag räknar dessutom både Maria Ludvigsson och Ebba Busch till mina vänner, och har den djupaste sympati för Ruth Nordström. Men en motbild vill jag ändå ge.

Läs även: Hemköp brukade inte behöva vakter i dörren

Kravlös välgörenhet har inte sällan omvänd effekt. Den riskerar att möjliggöra och permanenta det beteende som skulle motverkas. Det är därför många aldrig ger till tiggare. Gåvan lyfter ingen ur förnedringen. Det blir bara fler tiggare. Klarakyrkans värmestuga hjälper sannolikt inte så mycket som den utgör infrastruktur för uteliggare och en knytpunkt i skuggsamhället.

Viljan att öppna kyrkan för alla – på liknande sätt – leder till att den blir otillgänglig. Färre känner sig välkomna och trygga i ett offentligt rum som ockuperas av a-lagare, pundare och gatubarn. Föreställningen att människor på samhällets botten inte kan och behöver uppföra sig i möblerade rum är destruktiv. Ett jämlikt förhållningssätt förutsätter tvärtom att vi förväntar oss av alla ett grundläggande mått av respekt för andra.

Förslumningen av Stockholms innerstad är förstås inte kyrkans fel. En miljonstad kommer alltid att ha en viss misär. Men S:ta Claras biståndsverksamhet gör det lättare att både hamna i och bli kvar där.

Det saknas heller inte stödfunktioner för dem i samhället som sitter i kläm. Sverige har världens kanske mest utbyggda välfärdsapparat och erbjuder både vård, bostad och utbildning – om än inte alltid i Stockholms innerstad.

Svenska kyrkan har goda skäl att stoppa härbärget. Klara kyrka borde vara ett heligt rum för stockholmare, inte tillhåll för ett tillrest trasproletariat.

I ett samhälle ska vi hjälpa varandra upp på benen, inte uppmuntra till ett liv på knä.

Läs även: Nej, alternativet till tiggeri är inte att frysa ihjäl