”Rinkeby är inte ett område som man önskar att ens barn ska växa upp i.” Mamman Bishaaro säger att hon har gjort allt i sin makt. Men till slut fick sönerna ändå omhändertas enligt LVU. 18-årige Cumar har varit misstänkt för olaga hot, ofredande, ärekränkning och våldtäkt. 16-åringen Abdi har hängt med grovt kriminella i miljöer där det förekommer vapen, narkotika och rekrytering till gäng.

”Jag jobbar, går inte på bidrag, försörjer min familj. Fastän jag kämpat allt jag kan har det gått snett för mina killar”, säger mamman. Och hon är inte ensam. ”Alla jag pratar med vill flytta härifrån, ingen har råd. Staten har makt att göra något, men politikerna bara bråkar om vem som har rätt. Och medan de bråkar dör våra barn.”

Bishaaros gripande berättelse i SvD häromveckan (9/12) gjorde sig påmind när Brottsförebyggande rådet (Brå) i onsdags presenterade kartläggningen av ungdomsrån. Brotten är tydligt kopplade till det utanförskap som många invandrarfamiljer upplever i Sverige.

Antalet anmälda rån mot personer under 18 har fördubblats sedan 2015. Ökningen har främst skett i större städer. Och även om själva brotten ofta äger rum mer centralt, i anslutning till köpcentra, kollektivtrafik och skolor, är gärningsmännen i hög grad boende i socioekonomiskt svaga områden präglade av utanförskap. Två tredjedelar av ungdomsrånarna är antingen själva invandrade (främst från Asien eller Afrika) eller barn till invandrare. De områden som polisen kategoriserat som utsatta sticker ut i statistiken. Den vanligaste åldern för de misstänkta är 16 år.

Brå kopplar ungdomsrånen till gängbrottsligheten och den brottskultur som äldre förmedlar till yngre i socioekonomiskt svaga områden. Rånen är en del i en kriminell livsstil. Brå förordar riktade insatser på individnivå från socialtjänst och polis vid första rånanmälan mot varje ungdom, och stöd till de misstänktas föräldrar.

Men riktade insatser på individnivå och stöd till familjerna utförs redan. Verktygslådan behöver utvidgas. Det kräver nya angreppssätt. Som statsminister Magdalena Andersson påpekat så många gånger: vi måste vända på alla stenar.

”Barn ska inte dö av att bli skjutna, inte i Sverige.” Bishaaro, i SvD:s hjärtskärande artikel, vill flytta för att rädda pojkarna. Här skulle samhället kunna hjälpa till.

Läs även: Varken hårda mot brott eller mot brottens orsaker

I Danmark har den socialdemokratiska regeringen beslutat om att hålla motivationssamtal, Hjemrejsesamtaler, med invandrare som visserligen har uppehållsrätt i landet men som har misslyckats med integrationen. Insatsen riktar sig mot långtidsarbetslösa bidragstagare, sammanlagt knappt 9 000 personer. De erbjuds ekonomiskt stöd av staten om de flyttar tillbaka till hemlandet. Det handlar inte om tvång, utan om hjälp till en bättre framtid. Återvandringspolitiken bygger på frivillighet.

Samma modell skulle kunna användas vid ungdomskriminalitet. Mammor och pappor som ser sina pojkar förloras till gängen skulle då kunna erbjudas stöd att flytta hem.

En mycket stor del av de gängkriminella har varit föremål för sociala och polisiära insatser redan i tidiga tonår. Om dessa tidiga myndighetskontakter kunde kompletteras med en svensk version av hjemrejsesamtaler skulle lidande kunna undvikas.

Ekonomiskt vore det inget problem. Sedan länge erbjuds exempelvis återetableringsstöd för personer som fått avslag på asylansökan – max 75 000 kronor för en familj – men den årliga budgetposten för Migrationsverket har totalt aldrig blivit högre än 70 miljoner kronor.

Stödet borde möjligen vara högre. Andra tidiga sociala insatser för unga kostar ungefär 100 000 till 200 000 kronor. Detta ska förstås jämföras med brottslighetens verkliga pris. En enda gängkriminell som är aktiv i 15 år beräknas kosta samhället 23 miljoner kronor (SVT 13/12).

Men den verkliga vinsten vore mänsklig. Mammorna som kan skydda sina barn. Papporna som kan resa från en tillvaro i utanförskap till ett socialt sammanhang. Och pojkarna, förstås, som får ett liv.

Läs även: Har ni aldrig hört talas om Återvandringskontoret?