I onsdags tillkännagav Liberalerna att Mauricio Rojas återkommer till partiet. Han nomineras till riksdagen av Liberalernas Skånedistrikt inför valet -22, men kommer också att tjänstgöra som ”integrationspolitisk rådgivare” i partiets riksdagskansli. Rojas ska som sådan ”förbereda agendan för en framtida borgerlig regerings integrationspolitik”.

Rojas återkomst är en fjäder i halmhatten för partiledaren Nyamko Sabuni. Rojas var riksdagsledamot för Folkpartiet Liberalerna 2002–08, och mellan 2004 och 2006 också partiets integrationspolitiske talesman. Han var tidigt ute med att identifiera de samhällsproblem som i dag dominerar den politiska dagordningen. Hans ”Utanförskapets karta” definierade det nya Sverige när den togs fram första gången 2004.

Men folkpartisterna slarvade bort Rojas. Redan direkt efter den borgerliga Alliansens valseger 2006 fick han sluta med integrationspolitiken. 2008 lämnade han sin riksdagsplats – och landet. Utanförskapets karta slutade man uppdatera när det visade sig att Alliansens invandringspolitik bara förvärrade problemen.

Vilken roll Rojas får den här gången är inte klart. Nomineringsprocessen pågår till i höst. Skåne har tre riksdagsvalkretsar, med varsin valsedel, som lyckades plocka var sitt mandat i valet -18. Om Rojas nomineras i Skåne läns södra, vilket vore logiskt med tanke på att han bor i Lund, får han slåss mot partiets ekonomiskpolitiske talesperson Mats Persson. Men det antyds att det blir Skåne läns västra, där den populäre Torkild Strandberg tidigare toppat listan för att sedan avsäga sig mandatet till förmån för lokalpolitiken i Landskrona. I Skåne läns norra och östra ser det annars ut att finnas en lucka efter Christer Nylander, som inte ställer upp till omval. Men det är också den svagaste skånska valkretsen, och en riksdagsplats därifrån är högst osäker, om nu Liberalerna ens klarar sig kvar i riksdagen. Partiet kommer också att ha en rikslista, men inte heller där är den eventuella placeringen klar.

Risken är alltså att den som röstar på Mauricio Rojas får gud-vet-vad i stället. Liberalerna har gott om kandidater som direkt motarbetar Nyamko Sabunis högergir.

Förhoppningsvis säkrar Liberalerna Mauricio Rojas inflytande genom placeringen i partikansliet.

Men det stora problemet för L är egentligen ett annat. Verkligheten kan ha sprungit ifrån partiets vision. För femton år sedan kunde kanske ”integration” ses som en lösning på problemen. Men sedan dess har problemen förvärrats medan invandringen har ökat med över en miljon personer. Breda väljargrupper försöker i dag snarast slippa att drabbas av det Liberalerna utlovar.

Läs även: Liberalerna skulle göra mer skada ovanför spärren

Offensiva integrationsförslag tas inte självklart emot med hurrarop. Alla väljare förstår så klart att en social bostadspolitik skulle kunna leda till bättre integration. Eller att anställning i de offentliga verksamheterna skulle kunna slussa in folk från utanförskap. Och att valfrihetssystemen i sig leder till segregation. Men samtidigt har medborgarna – fullt rimliga – önskemål om att välfärdstjänsterna ska fungera friktionsfritt.

Skolans uppgift är att lära ut. Vi sätter våra barn där för att de ska få bästa möjliga utbildning. Vi vill inte att våra döttrar ska tjänstgöra som kuddflickor för unga med anpassningsproblem. Sjukvården ska hjälpa patienterna, snarare än att vara en arbetsmarknadsåtgärd. Vi går till doktorn för att få råd och vård – inte för att vara redskap för språkträning. Äldrevården är till för de gamla som inte längre klarar sig själva. Vi sätter mamma på demensboende för att hon behöver omsorg i en miljö där hon känner sig trygg. Inte för att hon ska bli ett steg i integrationstrappan.

Mauricio Rojas förstår allt detta, det är jag säker på. Men hur ska Liberalerna kunna gå till val på ett erbjudande om integration till en befolkning som inte vill köpa?

Läs även: Har ni aldrig hört talas om Återvandringskontoret?