”Vi befinner oss i ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge”. Så inleddes årets utrikespolitiska deklaration från regeringen, när den lästes upp i riksdagen på onsdagen. Säkerheten i närområdet hade placerats i topp. Utrikesminister Linde betonade Ukrainas – och alla andra staters – rätt till suveränitet. Hon klargjorde att Sverige håller samma linje som den övriga västvärlden. ”Den europeiska säkerhetsordningen är inte förhandlingsbar.”

Utrikesdeklarationen är en av riksdagsårets viktigare tilldragelser. Här kodifieras Sveriges riktning i världen. Utländska sändebud fyller läktarna och noterar noga nya formuleringar för depescherna hem.

Under den rödgröna regeringens första fem år var utrikesdeklarationerna fyllda av Socialdemokraternas drömmar om fred, FN och flygande enhörningar, varvade med Miljöpartiets hallucinationer om en förestående klimatapokalyps. Dåvarande utrikesminister Margot Wallströms vision var att den humanitära supermakten Sverige var ett idealistiskt föredöme som med historiens nödvändighet skulle leda civilisationens framsteg.

Med Ann Lindes tillträde i september 2019 påbörjades ett uppvaknande. Det märks i retoriken, där säkerheten i närområdet betonas. Det syns också i praktiken. Exempelvis har Linde normaliserat förbindelserna i Mellanöstern, som Wallström raserade genom att blanda samman partiets fantasier med verkligheten.

Det är förstås bra att regeringen har vaknat. Men när alarmet nu tjuter vill Socialdemokraterna ändå ligga kvar i sängen och drömma. Ann Linde famlar efter snooze-knappen. Att det är en militär allians som utgör garanten för att Sverige inte ska inlemmas i en rysk intressesfär vill regeringen inte erkänna. ”Regeringen avser inte att ansöka om Natomedlemskap” slog Linde fast, i stället för att understryka att Sverige faktiskt har valfrihet att göra vad som är nödvändigt. Så fortsätter regeringen att ge Ryssland tyst veto i svensk säkerhetspolitik. Ord spelar roll.

Vad gäller omvärlden har uppvaknandet inte medfört mer än att de allra mest febriga visionerna har strukits ur utrikesdeklarationen. Politiken, att fjärrstyra Långtbortistan med värdegrundsmagi, ligger kvar.

Att Afghanistan fallit i talibanernas händer har bara gjort det svenska bidraget ännu viktigare, menar regeringen. ”När de antidemokratiska krafterna vinner mark ska det svenska biståndet vara en motkraft”, heter det.

Att regimen i Mali har genomgått två statskupper, skrinlagt alla planer på demokrati och anlitat ryska legosoldater – allt i skydd av svensk trupp – bedöms som ”oacceptabelt”, men föranleder ingen åtgärd. Sveriges engagemang i Mali ”syftar till att främja säkerhet, motverka terrorism och bygga upp en hållbar utveckling med respekt för mänskliga rättigheter”.

Och så vidare.

Läs även: Nu börjar shoppandet efter nästa konflikthärd

Det senaste året har inneburit ett komplett underkännande av den svenska doktrinen. Den ryska aggressionen har visat att vår säkerhetspolitik varit en pappkuliss. Afghanistans fall har illustrerat utvecklingsbiståndets misslyckande. Pandemin har förtydligat att stater värderar den egna befolkningens liv och hälsa högre än gränslös solidaritet. Insatsen i Västafrika har understrukit hyckleriet i fraserna om demokratisering. Kinas uppstigande har antytt att handelspolitiken har oönskade bieffekter. Turkiets islamofascism har stått emot EU:s mjuka makt.

Men det går inte in. Det enda som kan få en socialdemokrat att kliva ur sängen är förhoppningen om en global deal, ett toppjobb i FN eller kanapéerna på kommande internationella klimatmöte.

Den efterföljande utrikespolitiska debatten påvisade att regeringens linje ligger fast, trots att Ann Linde synbarligen rör på sig. Exempelvis tvingades Linde erkänna att regeringen fortfarande anser att Turkiet ska kunna bli medlem i EU, att hänsynen till Kina väger tyngre än Taiwans frihet och att hindren mot vapenförsäljning till Ukrainas försvar är vettiga.

Utvecklingen går åt fel håll. Men regeringen visar noll förmåga till självrannsakan, om man ser bortom den något uppfräschade dispositionen i utrikesdeklarationen.

”Är Sverige en säkrare plats i dag än 2014?”. Det frågade Hans Wallmark (M) retoriskt. Han konstaterade att ”Sverige behöver en realistisk säkerhetspolitik.”

Det kommer inte att hända med en socialdemokratiskt ledd regering.

Läs även: Självmål av utrikesminister Ann Linde