Varför krigar svenska soldater i Västafrika? Det beror lite på vem man frågar. Miljöpartiet vill skapa ”framtidsutsikter i klimatförändringarnas spår”. Vänsterpartiet vill ”främja kvinnors deltagande”. Kristdemokraterna vill bjuda ”motstånd mot islamistiska terrororganisationer”. Liberalerna vill ”försvara mänskliga rättigheter och en demokratisk utveckling”. Och så vidare.

Sveriges härnad i Mali har pågått sedan 2014, och på tisdagen beslöt riksdagen att styrka regeringens förslag att förlänga stridigheterna till den sista december 2022, varefter insatsen ska avvecklas under 18 månader. Beslutet fattades i bred enighet – efter en debatt i kammaren på måndagen.

Tråkigt nog har inte malierna kunnat leva upp till förväntningarna på fred, kvinnligt deltagande, minskad klimatpåverkan och demokratisk utveckling. Mali ser i stället ut att gå ungefär samma väg som Afghanistan. En stor del av landet styrs av al Qaida-lojala islamiströrelsen Jamaat Nusratul Islam wal-Muslimin. Det styre vi backar upp är bara en kuliss, efter två statskupper på mindre än ett år. Presidentvalet som tvingades fram 2018 hade låg legitimitet. Parlamentsvalet är uppskjutet på obestämd framtid. Och det finns inget hopp om ljusning.

Riksdagsdebatten handlade därför ovanligt mycket om att hitta anledningar att dra sig ur, snarare än att beskriva de ädla motiven att vara kvar. Moderaterna ville ha en ”exitstrategi”. Centerpartiet ville ha ”röda linjer”. Sverigedemokraterna tyckte att det var dags att ”reflektera över Sveriges framtid i insatsen”.

Därvid blev man tvungen att också konfrontera de mer prosaiska anledningarna till att svenska soldater är i Mali.

Enkelt uttryckt bygger den svenska säkerhetspolitiken på att vi inte kan försvara oss själva. Vi i Sverige måste därför förlita oss på att andra krigsmakter hjälper oss om det skulle behövas. För att sådant stöd ska kunna fås och dessutom tas emot, krävs det att vi dels ställer upp när andra kallar och dels övar på att strida tillsammans. Som medlem i EU litar Sverige på solidaritet från andra europeiska länder och helst då de större. Särskilt viktigt är det att stå på god fot med dominerande EU-länder, som Frankrike. Insatsen i Mali, exempelvis, har påtagliga franska intressen.

Efter ett decennium i fransk sold har vi förhoppningsvis litet tillgodo ifall ryssen skramlar. Med försvarsminister Peter Hultqvists ord har äventyret i Mali inneburit ”större möjligheter för oss att på ett trovärdigt sätt såväl samverka med andra som bygga interoperabilitet i vårt närområde”.

Därför kan insatsen snart avslutas, oavsett hur det ser ut avseende kvinnoemancipation, gräsrotsdemokrati, fundamentalism eller klimatpåverkan i Mali.

Läs även: Humanitära stormakten naken och impotent

Men militär kapacitet är tyvärr en färskvara. I ett läge där vi inte längre besätter Mali och inte heller ockuperar Afghanistan saknar vi arena för att finslipa vår praktiska solidaritet.

Därför har riksdagspartierna från höger till vänster redan börjat se sig om efter nya skjutfält. Moderaterna vill ”ha beredskap för andra former av internationella insatser” och Vänsterpartiet vill att ”Sverige ska befinna sig i en stor FN-insats hela tiden”. Försvarsminister Peter Hultqvist instämmer: ”Avslutar vi en så här stor insats tycker jag också att vi ska vara öppna för att gå in i någonting annat.”

Vad detta ”någonting annat” blir är förstås osäkert. Det finns för närvarande tolv FN-sanktionerade konfliktzoner att välja mellan. Detta kan ju förändras, men Centralafrikanska republiken, Kongo-Kinshasa eller Sydsudan kan tyckas pålitligt ihållande. Styrkorna där kommer dock till största del från Rwanda, Zambia, Pakistan eller andra länder med vilka vi inte har någon nytta av interoperabilitet. Och många andra insatser är så små – som i Kosovo, Cypern eller Kashmir – att det inte erbjuds tillräckligt med praktik. Vill vi träna med europeiska trupper tycks det bara vara Libanon som uppfyller specifikationerna.

Räkna med att riksdagspartierna redan nu utarbetar talepunkter. Libanons bräckliga demokratiska utveckling måste kanske säkras. Minoriteter antagligen skyddas. Och hur är det med Hizbollahs Katyusha-raketer och deras ekologiska fotavtryck?

Känns teatern motbjudande? Då finns det en lösning. Ett så starkt nationellt försvar att det står på egna ben.

Läs även: Högerns hemläxa efter Afghanistan