Det här var veckan då Nyamko Sabuni äntligen fick in en strike snarare än en spärr.
Nyamko Sabuni vill att Liberalerna ingår i en ”liberal, borgerlig regering” efter valet tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna, vilande på stöd från Sverigedemokraterna. Det sade hon i SVT:s program 30 minuter på onsdagkvällen. Men Sabuni ställde inga ultimativa krav på att L skulle ingå.
Istället sa hon självsäkert att Liberalerna är en förutsättning för att det alls ska bli regeringsskifte, och att det ligger i Moderaternas och Kristdemokraternas intresse att ha Liberalerna med.
”Det blir ju ingen borgerlig regering utan Liberalerna” menade Sabuni. ”Och sitter inte Liberalerna i en borgerlig regering då blir det ju bara en konservativ regering.”
Det var en påtagligt uppiggad Nyamko Sabuni som kom till SVT:s partiledarintervju. Man kan förstå psykologin bakom. Efter att under lång tid ha haft katastrofala opinionssiffror på neråt 2,5 procent, nådde Liberalerna 4 procent i en opinionsmätning i tisdags. Mätningen gav också stöd för Sabunis tes om att L behövs för ett regeringsskifte (DN/Ipsos 25/1).
Och i måndags, när TV4 ställde in sin planerade partiledardebatt, gick Nyamko Sabuni i stället och bowlade med Ebba Busch. Händelsen väckte viss uppmärksamhet. Partierna har annars inte direkt haft en nära dialog, ens efter att Liberalerna kommit hem till högersidan. Nu tycktes isen bruten.
Genombrottet kom också efter en period av vässad regeringskritik gällande covidrestriktioner, kärnkraft och försvarspolitik. Opinionen tycks belöna hennes högergir bara den genomförs konsekvent.
Det var med andra ord veckan då Nyamko Sabuni äntligen fick in en strike i stället för spärr, om pappaskämtet tillåts. Sorry.
Läs även: Intervjun med MP-språkröret värst för S
Sabuni gör klokt i att inte kräva plats i regeringen eller ställa upp orubbliga krav. Hon behöver stödröster. Och hon behöver få dem från alla möjliga håll. Det finns antagligen ett inte oansenligt antal konservativa väljare som kan tänka sig att hålla för näsan och plocka upp en L-valsedel om det är enda chansen till regeringsskifte. De lockas knappast av att riskera få en ny motsvarighet till integrationsminister Erik Ullenhag eller jämställdhetsminister Maria Arnholm.
Smartare då att peka på det uppenbara i opinionsläget, och inte sabba chansen genom att framstå som folkpartistiskt renlärig.
