Framgångsrika svenskar börjar fly på grund av gängbrotten, nästan som på 1970-talet när Socialdemokraternas skattepolitik drev folk ur landet.
”Handen skakar, jag har svårt att andas.” Mitt under repetitionen av August Strindbergs Dödsdansen – Margaretha Krook stod på scenen – greps Ingmar Bergman misstänkt för skattebedrägeri. Han hämtades av civilklädda poliser (”de var båda lönnfeta, bar blommiga skjortor, hade oren hy och smutsiga naglar”) som förde honom till förhör på Kungsholmen. Han belades med utreseförbud. Passet beslagtogs. ”En livskatastrof”, skrev han senare i memoaren Laterna Magica.
Några dagar senare lades Ingmar Bergman in på Karolinska sjukhusets psykiatriska klinik. Valium och mogadon.
Brottsutredningen lades ner efter någon månad. Men Ingmar Bergman beslöt ändå att fly, för att kunna arbeta och undslippa ”den förlamande känsla av otrygghet” som skonade varken ”förstånd eller nerver”.
1970-talets socialdemokratiska högskattepolitik drev framgångsrika företagare ut ur landet. Tetra Pak lades i Schweiz och ägarfamiljen Rausing drog till England. Ikea blev en stiftelse i Liechtenstein och Ingvar Kamprad bosatte sig i Schweiz. För att bara nämna några av de mest kända.
Filmbranschen var inget undantag. Både producenter och skådespelare förlade bolag utomlands. Ingmar Bergman hade sitt Personafilm i Schweiz.
Det hela var lagligt. Men svenska staten visade järnnäven. Skatteplaneringen var en smitning från den solidariska politiken.
Ingmar Bergman var övertygad om att han utsattes för en ”förföljelse” som tjänade som ”styrkedemonstration” inför allmänheten. ”Vem som helst kan i detta land bli angripen och förnedrad”, hette det. Han lade ner den svenska verksamheten i Cinematograph AB, skrinlade tankarna på en ny studio på Fårö och lämnade landet. Sveriges internationellt mest kände konstnär – jagad ur landet.
Läs även: Skjutningar – Sverige bland Europas värsta
Nyligen skrev Expressen om ny sorts landsflyktiga. ”Brottsligheten fick mig att lämna Sverige”, hette det från en anonym näringslivstopp i en intervju med Expressens suveräne ledarskribent Patrik Kronqvist (16/12). Oron för att bli rånad i hemmet, eller att barnen skulle utsättas för så kallad mikrokidnappning, hade fått näringslivsprofilen att flytta till ett tryggare land.
En annan intervjuperson vidimerade att exil är ett återkommande samtalsämne bland välbeställda i umgänget. Han berättade att en bekant kidnappats och ytterligare en rånats på sin bil, hemma, inför barnen.
Gängbrottsligheten är en direkt följd av socialdemokratisk politik: en slapp syn på kriminalitet kombinerad med en invandring som skapat ett monumentalt utanförskap. Nu leder politiken till att produktiva medborgare flyr. Enbart polis förmår inte motverka utvecklingen. Det löfte om integration som politiken ser som problemets lösning, ses av många som ett hot mot trygghet och säkerhet.
Det är inte utan att man fruktar hur socialdemokratin kommer att möta denna exodus. Den första instinkten brukar inte vara att revidera den skadliga politik som har gett upphov till beteendet. Det tog ett decennium, efter Bergmans flykt, innan skattenivåerna började anpassas. I stället försökte man skambelägga eller rent ut kriminalisera offren för politiken. Ingmar Bergman framställdes som brottslig.
De kommer gissningsvis att kallas för smitare, de också, som inte tar sitt ansvar i den solidariska fördelningen av bördorna från samhällets ”utmaningar”.
Men i själva verket är de väl integrationsflyktingar.
