Regeringen har misslyckats med styrningen av försvaret. Upprustningen har varit för långsam, försvaret har varit underfinansierat och de internationella insatserna har dränerat krafterna på hemmaplan. Skulle Sverige bli indraget i väpnad konflikt i närområdet, skulle vi varken ha tillräckligt med materiel eller soldater.

Det konstaterar Riksrevisionen i en granskning av statens arbete med att stärka arméstridskrafterna, som publicerades på tisdagen. Kritiken är hård.

Efter Rysslands angrepp på Georgien 2008 och Ukraina 2014 insåg svenska politiker att den nedrustningspolitik som hade förts i decennier äventyrade Sveriges säkerhet. Hotbilden i närområdet förvärrades radikalt, medan Sverige stod blottat. Överbefälhavaren kunde 2012 konstatera att stridskrafterna endast räckte till en veckas försvar av en begränsad plats. Den parlamentariskt sammansatta försvarsberedningen har sedan dess två gånger konstaterat att ”ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas”.

Den försämrade hotbilden ska inte tolkas som att Ryssland står på randen att anfalla Sverige. Så är det inte. Men dynamiken i närområdet gör att Sverige kan riskera att dras in i väpnad konflikt som en följd av rysk aggression mot annat land. Det faktum att Sveriges territorium har stått praktiskt taget vidöppet har dessutom bidragit till instabiliteten i Östersjöområdet.

Sverige har därför, sedan ungefär 2015, strävat efter att rusta upp. Ansvaret för detta uppdrag har vilat på den rödgröna regeringen och försvarsminister Peter Hultqvist (S).

Riksrevisionens granskning visar att regeringen inte har klarat uppgiften. Styrningen har varit otydlig, resurserna för knappa och fokus har legat fel.

Man skulle kunna tro att upprustningen hindras av en motsträvig opposition eller är omöjlig på grund av ett orimligt högt satt mål. Men det råder bred politisk enighet. Alla vet vad som behöver göras. Upprustningen är snarast en ovanligt tydlig beställning från de folkvalda till regeringen. Målet är heller inte orealistiskt högt. Ingen kräver att Sverige ska bli ointagligt – så starkt försvar kommer vi aldrig att ha – men det ska finnas en tillräckligt hög tröskel för att avskräcka. Ändå misslyckas regeringen att leverera.

Det finns en partipolitisk förklaring till varför det blir så. Den rödgröna regeringen är den svagaste i mannaminne. Det samarbete som regeringen vilar på är utformat i en dragkamp mellan helt skilda intressen – och försvaret av Sverige är inte bland dem. Regeringens dagordning har fastställts i en kohandel mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet, Liberalerna och i viss mån Vänsterpartiet. Det betyder att alla de enskilda partierna har fått sina marginella hjärtefrågor tillgodosedda, medan de för riket centrala områdena har lämnats vind för våg.

Denna dysfunktionella konstruktion bakom regeringsmakten gör att Sverige befinner sig i ett ledarlöst tillstånd vad gäller statens kärnuppgifter, samtidigt som vi har en enorm politisk kraftsamling runt betydelselösa symbolfrågor. Det yttre försvaret är bara ett av de mål som regeringen, på grund av sin inre spänning, inte klarar av. Energiförsörjningen, tryggheten på gator och torg, samt skötseln av infrastrukturen är andra eftersatta områden. Förfallet fortgår – medan regeringen diskuterar punkter i det heliga januariavtalet.

Läs även: Högerns hemläxa efter Afghanistan

Valet 2022 handlar till stor del om detta. Ska Sverige tvingas fortsätta utan riktning i statens kärnuppgifter? En röst på något av de rödgröna partierna är ett accepterande av fortsatt handlingsförlamning.

Ska vi ha säkerhet och trygghet måste vi byta regering.

Läs även: En säkerhetspolitik av önskedrömmar