”Varför valde regeringen och Folkhälsomyndigheten (FHM) den svenska strategin? Varför accepterade en majoritet av den svenska allmänheten den svenska strategin med de jämfört med övriga Norden och betydande delar av övriga Europa så höga dödstalen så länge?”

Frågorna är inte mina. De ställs i en särskild utgåva av Statsvetenskaplig tidskrift, som viger inte mindre än 27 vetenskapliga artiklar åt pandemin och dess effekter för svensk förvaltning.

Martin Lindström, professor i socialmedicin, understryker i sin artikel att Sveriges regering valde en kraftigt avvikande väg. Han identifierar en ”svensk exceptionalism”.

”Till skillnad från de flesta andra europeiska länder implementerade Sverige en mindre restriktiv strategi.” Den skilde också ut sig tydligt från grannländernas. ”De andra nordiska länderna genomförde inte bara mera omfattande restriktioner och kortvariga initiala partiella nedstängningar. De satsade redan tidigt på omfattande testning och smittspårning med Island som föregångsland. De andra nordiska länderna avsåg att ’slå ned’ eller ’bromsa/slå ned’ i stället för att som Sverige ’bromsa’ smittan”, konstaterar Lindström.

Våra makthavare valde aktivt att bryta mot direktiv från internationella organ. Redan tidigt i mars 2020 avbröts testningen av andra än sjuka, trots att WHO rekommenderade masstestning och aktiv smittspårning. Sveriges ansvariga vidhöll en avog inställning till munskydd, trots rekommendation från WHO.

Sverige avvek från den traditionella krishanteringens koordinering med övriga Norden, EU och WHO. Inte konstigt då, att det brittiska oberoende organet för hållbarhetsrankning Standard Ethics sänkte Sveriges etiska rankning.

”Swedish health policy did not comply with World Health Organization recommendations. Standard Ethics analysts believe that this produced additional risks for the Swedish and European populations. The current health policy seems to be a part of a general strategy that is not collaborative with the European Union.”

Resultatet drabbade befolkningen hårt. OECD och EU konstaterade att Sverige lyckades sämst av EU-länderna med att reducera rörligheten, sämst med att få ner R-talet och sämst med att undvika intensivvård. Dödstalen hamnade skyhögt över grannländernas. Och det var samhällets svagaste som utsattes, konstaterar Lindström.

”Det är anmärkningsvärt att en socialdemokratiskt ledd regering tillät en förhållandevis omfattande initial spridning av en klustersmitta som […] förefaller ha drabbat socioekonomiskt svaga grupper och vissa utrikes födda grupper i befolkningen värre än andra.”

Professor Lindström härleder misslyckandet till en postmodern syn på kunskap. ”När det gällde själva strategin ställdes således obetydliga eller inga krav på vetenskaplig evidens. Å andra sidan ställde FHM synnerligen höga krav på evidens vad avser många skyddande åtgärder som till exempel munskydd, masstestning och smittspårning.”

I kombination med den svenska exceptionalismen, som föreskriver att Sverige är ett föregångsland i allt, förledde kunskapsrelativismen våra makthavare att satsa på flockimmunitet genom smitta. Det sades inte rätt ut, men professor Lindström presenterar tillräckligt med indicier för att klarlägga att detta var den svenska strategins mål.

Historien talade inte för flockimmunitet genom smitta. Det är i själva verket vaccinationer som har räddat oss från smittkoppor, mässling, röda hund och polio. Och det är vaccin som i dag gör det möjligt att återgå till ett normalt liv efter covid-pandemin.

Men regeringen och expertmyndigheterna trodde i stället att flockimmunitet snabbt kunde uppnås genom att tillåta en relativt hög grad av smittspridning.

Läs även: Island visar oss Tegnells och regeringens felbedömning

I skrivande stund räknar Sverige 14 685 döda. Om man får tro professor Martin Lindström föll de offer för drömmen om den humanitära stormakten Sverige.

”Självbilden av Sverige som en exceptionell humanitär stormakt har under senare decennier omfattats både av socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Det är inte förvånande att ett land med en sådan självbild av postmodern exceptionalism också var det land som i ett tidigt läge valde en självkonstruerad strategi med förhållandevis svag vetenskaplig förankring i empiriska observationer och praktiska erfarenheter från tidigare drabbade länder för att bekämpa pandemin. Det föreföll nästan som om resten av världen skulle undervisas av Sverige om hur en pandemi med ett helt nytt virus ska hanteras, även de länder som drabbats av smittspridningen och pandemin något tidigare än Sverige.”

Läs även: Norska coronakommissionen dömer ut Sveriges regering