Hur mycket kostar en röst? Det är en fråga som är särskilt aktuell i budgettider. Forskningen kan ge svar.

1998 överraskade Socialdemokraterna i valrörelsen genom att föreslå en reform som skulle innebära en påtaglig ekonomisk lättnad för småbarnsföräldrar. Avgifterna för barnomsorg skulle begränsas med den så kallade maxtaxan på dagis.

Maxtaxan 1998 är ett skolexempel på framgångsrikt röstköp. Nationalekonomiska forskare visade i artikeln ”Själviska och framåtblickande väljare – Hur många röster köpte maxtaxan i barnomsorgen?” (Ekonomisk debatt, 2/2009) att berörda väljare i hög grad röstade med plånboken. 1994 hade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tappat 12,5 procentenheter bland småbarnsföräldrarna på grund av de utannonserade åtstramningarna i svallet efter 1990-talets stora finanskris. I valet 1998 ökade vänsterblocket stödet bland småbarnsföräldrarna med 13,5 procentenheter tack vare valfläsket. Ungefär 80 000 väljare lockades över.

Men, invänder idealisten, hur vet man att småbarnsföräldrarna röstade av egenintresse? De kanske snarare styrdes av solidaritet med andra småbarnsföräldrar som skulle gynnas av maxtaxan? Det är ju ändå socialister vi pratar om?

I nya numret av Ekonomisk debatt undersöks hur många som röstar av solidarisk omsorg med andra och hur många som röstar av egenintresse. Artikeln ”Plånboksröstning och sociala preferenser” granskar effekten av ett förslag om rabatterad kollektivtrafik i studentmiljö. Här har man kunnat mäta på individnivå huruvida väljare tjänat på den föreslagna reformen, och dessutom via enkät samlat in de röstandes egna motiveringar till sina val för jämförelse.

Forskningen ger idealisten viss tröst. Altruistiska väljare finns. Men de är inte speciellt många. ”Mellan 77 och 87 procent av alla röster kan förklaras enbart med plånboksröstning”, konstaterar artikeln.

Läs även: Så köper politikerna väljare

Den politiska vardagen är förstås sällan så entydig och klar som i de exempel som forskarna valt att studera. Maxtaxan var närmast kirurgiskt träffsäker. Ett riksdagsval är betydligt mer komplext än en direktdemokratisk omröstning i en studentkår om rabatterad kollektivtrafik.

Men forskningen indikerar ändå tydligt att det går att köpa röster. När finansminister Magdalena Andersson – för övrigt tidigare doktorand i nationalekonomi på Handelshögskolan – inleder valåret genom att lägga en budget med rekordartade 74 miljarder kronor i reformutrymme sker det kanske inte helt utan baktankar.

Kostnaden för maxtaxan, på den tiden, uppskattades till 3,2 miljarder kronor per år. ”Genom att dividera denna kostnad med 80 000, det ungefärliga antal väljare som på grund av detta vallöfte påverkades att byta parti till Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet, kan kostnaden för att köpa en röst grovt uppskattas till ungefär 40 000 kr per år, eller 160 000 kr över en mandatperiod” konstaterade forskarna.

De ekonomiska lättnader för bidragstagare som Magdalena Andersson genomdriver nu för sina 74 miljarder kan således ge god utdelning i valet.

Förresten. I dagarna presenterade branschorganisationen Svenskt näringsliv nya beräkningar av utanförskapet. 1,3 miljoner personer i arbetsför ålder försörjer inte sig själva. Det motsvarar i runda slängar 25 procent av väljarna – som av en händelse ungefär lika mycket som Socialdemokraterna har i väljarstöd.

Se där ett tänkbart samband för framtida nationalekonomer att grunna över.

Läs även: Varning! Sossarna gör allt rätt just nu