När Stefan Löfven fick frågan om hur han såg tillbaka på sin regeringstid svarade han att det hade varit ”sju fantastiska år”. För Magdalena Andersson blev det sju fantastiska timmar.

Hon valdes på onsdagmorgonen och lämnade in sin avskedsansökan på eftermiddagen, innan hon ens hade tillträtt formellt.

Det är nytt svenskt rekord i politisk instabilitet. Tidigare var detta en borgerlig tävlingsgren. 2006 tvangs moderaten Maria Borelius avgå som statsråd i Alliansregeringen efter åtta dygn. Kollegan Cecilia Stegö Chilò efter tio. Liberalen Mauricio Rojas slog dem bägge på fingrarna när han blev utsedd till kulturminister i Chile 2018 men petades efter fyra dagar.

Efter den rödgröna superonsdagen kan det knappast längre råda några tvivel. Av den omvittnade socialdemokratiska regeringsdugligheten, som odlades under decennier av obrutet maktinnehav, återstår i dag bara ett mytiskt skimmer.

Den rödgröna regeringen visade sig vara stabil som ett korthus. Ovanpå ett luftslott. Med ett slukhål under.

Det hela är sensationellt. Stefan Löfven hade begreppet ”samordning” som paradnummer. Han tillsatte till och med en samordningsminister. I verkligheten kunde statsråden inte ens boka ett konferensrum. Oredan var genomgående. Transportstyrelsens informationsläckage, asylkrisen, skogsbränderna, pandemin, industrins el- och cementkris, åtgärderna mot arbetslösheten, den uteblivna responsen på gangstervåldet…

Ändå lyckas Magdalena Andersson få Löfvens samordningsregering att se samordnad ut. Det är en bedrift.

Ironin i att Sveriges första kvinnliga statsminister i praktiken avsattes av jämställdhetsministern i den feministiska regeringen, Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi, ska heller inte underskattas. Inte ens den gratispoängen – tänk vad den här stunden betyder för alla små tjejer därhemma! – lyckades den socialdemokratiska maskinen ro hem.

Läs även: En sak tycks säker – förtroendet finns inte

Som betraktare kanske man ska vara tacksam över att ha fått plats på gradängerna den dag då Socialdemokraterna tog statskonsten från akademien till cirkustältet. Men som medborgare blir man nästan beklämd.

Den rödgröna superonsdagen må ha varit fantastisk, men den var knappast ägnad att öka väljarnas förtroende.

Att gå till talmannen och acceptera förtroendet att nomineras till statsminister utan att ha försäkrat sig om ett regeringsunderlag, eller ens om stöd från sitt koalitionsparti, kan knappast uppfattas statsmannamässigt. Magdalena Andersson har redan börjat nagga på det solida förtroende hon byggde upp som finansminister.

Och vad ska väljarna tycka om en partiledare som röstar fram en statsminister men inte låter henne få igenom sin ekonomiska politik? Annie Lööfs ovilja att sträcka ut en hand kommer snart att tolkas som paralys.

Eller om ett par språkrör som vägrar att axla ansvar som statsråd för den regeringspolitik de format i sju år? Miljöpartiet lämnar tidernas största springnota efter sig.

Men ytterst är det socialdemokratins nederlag. Att ett partis statsministerkandidat bedyrar för talmannen, inte bara en gång, eller två, utan tre gånger, att det finns stöd för budgeten, fastän stöd inte finns, är skandalöst. Socialdemokraterna äventyrar systematiskt landets ekonomiska utveckling för att vinna makt.

Att gång på gång se regeringsunderlaget falla ihop under sig men ändå ha anspråk på att leda landet gränsar till megalomani.

Och högre lär förtroendet knappast bli när de rödgröna partierna låter samma Magdalena Andersson återinträda som statsminister vid en ny omröstning på måndag.

Valet 2022 är en chans att återupprätta ämbetet.

Läs även: Svagast sedan Ullsten -79