Kärnkraft, Nato, polisbrist och covidrestriktioner var huvudfrågor i valårets första partiledardebatt. Debatten var ovanligt välkammad och befriad från gliringar – som om Magdalena Anderssons säkerhetsskandal aldrig inträffat.
Målet om fler poliser kommer inte att nås med regeringens nuvarande politik. Inte förrän tidigast 2032, alltså om ett decennium, kommer Socialdemokraternas löfte att kunna vara uppfyllt, enligt nya beräkningar från Riksdagens utredningstjänst. Det sade Moderaternas Ulf Kristersson under onsdagens partiledardebatt i riksdagen.
Polisbristen var bara ett exempel i raden. Partiledardebatten handlade till stor del om regeringens svaga resultat. Invandring, integration, gängvåld, elpriser, bensinpriser, matpriser, pandemi, jobb – oppositionen hade nästan svårt att välja bland Socialdemokraternas misslyckanden.
”Vad är det vi egentligen har fått under dessa sju år av rödgrönt styre?” frågade Kristdemokraternas Ebba Busch. ”Sju svåra år för verklighetens folk.”
Socialdemokraternas Magdalena Andersson är förvisso nytillträdd, men inget osäkert kort. Ändå hade regeringen ansträngt sig maximalt för att avväpna oppositionen i samband med debatten. Strax innan kammaren slog upp portarna höll regeringen presskonferens för att strössla ut sex miljarder kronor i kompensation för höga elräkningar. Och efter lunch var det utannonserat att justitieministern skulle presentera förslag för att plocka lyxklockor, kontanter och andra brottsvinster från kriminella. Därtill lanserade regeringen förslag för att skrota EBO, asylsökarnas möjlighet att med bibehållen ersättning fritt välja bostadsort. En bombmatta av politiska nyheter för att blockera eventuell publicitetsskada från debatten.
Regeringskansliet oroade sig kanske i onödan.
Partiledardebatten var osedvanligt torr och sakpolitisk. Till och med den stora sluggern bland partiledarna, Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, avstod från rallarsvingar. Han valde i stället att lyfta fram teknikaliteter i det bristfälliga underlaget för regeringens covidrestriktioner och läsa högt ur sin KU-anmälan av statsministern.
Läs även: Restriktioner som slår i blindo
Magdalena Andersson fick således inte en enda gliring om den egna säkerhetsskandalen, till exempel. Att en regeringschef kan ertappas ha en brottsdömd och efterlyst illegal invandrare som svartavlönad städhjälp i hemmet utan att ifrågasättas eller ens pikas bevisar att Sverige har världens mest välartade parlament. Inte heller förekom några antydningar om övriga statsråd och dess heilanden, påstådda sexuella trakasserier eller kronofogdeskulder.
Möjligen är det så att mängden akuta samhällsproblem nu har blivit så stor att riksdagspartierna inte har plats för lumpna påhopp på motståndarna. Passiviteten är så påtaglig att det är överflödigt att beskylla statsministern för handlingsförlamning. Det är fullt tillräckligt att diskutera sakförhållandena gällande energiförsörjningen, kriminaliteten eller försvarets förmåga.
Statsminister Magdalena Andersson utnyttjade lugnet till att någorlunda reparera skadorna hon förorsakat med sin osynlighet i fråga om det ryska hotet. ”Den europeiska säkerhetsordningen är inte förhandlingsbar”, förtydligade hon nu. ”Sverige bestämmer själv över vår utrikes- och säkerhetspolitik och vilka vi väljer att samarbeta med.” Dörren till Nato-medlemskap höll hon dock fortsatt stängd, trots att säkerhetsläget förvärras för var dag.
Debutanten Andersson lade i övrigt mycket tid på att påtala hur konkreta resultat hennes historiskt maktlösa regering levererar. ”Låt mig vara glasklar.” ”Regeringens besked är tydligt.” ”Regeringen är glasklar.” ”Oerhört tydliga.”
Ofrivilligt påminde hon om vad Storbritanniens tidigare premiärminister Margret Thatcher konstaterade. “Being powerful is like being a lady. If you have to tell people you are, you aren’t.”
Som en inrikespolitisk Sisyfos fortsatte Andersson arbetet att ”vända på alla stenar”, vilket upprepades ett antal gånger. Jag slutade räkna vid tredje tillfället. Moderatledarens svar var välfunnet. ”Statsministern ska nu efter sju år i regeringen börja vända på varje sten för att knäcka gängen. Och under den allra första stenen hittar hon Morgan Johansson.”
Mer oborstad än så blev väl aldrig valårets första partiledardebatt.
Kristersson, liksom den övriga oppositionen, nöjde sig med att utan överdrifter peka på regeringens oförmåga att klara statens kärnuppgifter, som yttre och inre säkerhet. ”Misslyckas man här har man misslyckats med allt.”
