Endast var femte intensivvårdsplats upptas av en patient med covid-19, den nya smittvågen till trots. Kanske har regeringen upptäckt att man med restriktionerna kan dölja ett större problem – att vården är ineffektivt organiserad och underdimensionerad.
Två år har nu gått sedan de första rapporterna om att människor i kinesiska Wuhan dött efter att ha smittats av en mystisk virussjukdom.
Resten är, som det brukar heta, historia.
Men en historia som fortfarande skrivs.
Sverige går in i ett tredje år med nedstängningar, rekommendationer, förbud och påbud. Mer eller mindre drastiska inskränkningar i människors frihet som annars knappast vore tänkbara i fredstid.
Snart, snart ska det vara över. Ha tålamod! Håll ut! Ett litet tag till, sedan kommer livet att återgå till det normala, heter det.
Men den där återvunna friheten, normaliteten, belöningen som ansvariga politiker lockar med, tycks varje gång flyttas framåt i tiden.
För svenskt vidkommande börjar nya restriktioner – eller gamla i ny skepnad – att gälla i dag, onsdag. En fjärde våg av smittspridning är här.
“Läget kräver ytterligare åtgärder under en tid”, förklarade statsminister Magdalena Andersson (S) vid måndagens pressträff.
Andersson gjorde klart att det inte är enbart ökad smittspridning av covid som föranleder de nya restriktionerna. Det beror även på att många insjuknat i andra luftvägssjukdomar, som influensa och rs-virus.
“Sammantaget innebär det att belastningen på sjukvården är hög. Och om sjukvården och sjukvårdens medarbetare ska klara sina uppdrag långsiktigt, ja då behöver vi få ner smittspridningen.“
Så görs sjukvårdspersonalen, som onekligen får slita hund, till Anderssons och regeringens mänskliga sköldar mot berättigad kritik för hur pandemin hanteras.
I januari för ett år sedan rapporterades som lägst 34 dödsfall, som mest 138. Förra fredagen, den 7 januari, var det tio.
På tisdagen var 1 182 patienter inlagda på sjukhus för covid. 105 av dessa fick intensivvård. Det är långt färre än under tidigare toppar i pandemin. I april 2020 var det exempelvis över 500 covidpatienter som låg på intensiven.
Enligt Socialstyrelsens senaste nationella lägesbild (30 december) fanns 468 disponibla intensivvårdsplatser med respirator. 391 av dessa var belagda, 103 med patienter med covid-19.
Tre av fyra belagda intensivvårdsplatser togs alltså inte upp av patienter med covid.
Är då problemet med covid för svenskt vidkommande verkligen så omfattande att nya restriktioner är av nöden?
Läs även: Coronakommissionen: Sveriges hantering av pandemin ”senfärdig”
I vilken mån de restriktioner som nu (åter)införs verkligen gör skillnad är oklart. Att urskilja effekterna av en enskild åtgärd, som tidigare stängning av restauranger, är svårt, medgav Folkhälsomyndighetens generaldirektör Karin Tegmark Wisell i Aktuellt på måndagskvällen.
Svårt, eller låter det sig helt enkelt inte göras? Flera av dessa restriktioner är sannolikt bara skott i mörkret. Ett sätt för ansvariga politiker och myndigheter att visa handlingskraft.
Liberalerna har fått nog. Partiet vill inte förlänga den tillfälliga pandemilagen.
Drygt 82 procent av befolkningen är vaccinerad med minst två doser. När räcker det? 85 procent? 90 procent? 95 procent?
På intensivvårdsavdelningarna går det nu tolv ovaccinerade på varje vaccinerad. Och då utgör de ovaccinerade mindre än en femtedel av befolkningen. Att vaccinerna minskar smittspridningen men framför allt gör att folk inte blir svårt sjuka, är uppenbart.
Kanske går det att på frivillig väg övertyga ytterligare några procentenheter, men gränsen för den andel av befolkningen som kan nås med hjälp av rationella argument i vaccinfrågan är förmodligen i stort sett nådd.
Sverige har enligt EU:s statistikmyndighet Eurostat knappt 200 vårdplatser – sjukhussängar – per 100 000 invånare, minst av samtliga medlemsstater. Tyskland har 600, Österrike runt 530. Genomsnittet för EU ligger strax under 400.
På samma sätt har Sverige även betydligt färre intensivvårdsplatser än de flesta jämförbara länder.
Det är inte osannolikt att covid i dess olika muterade skepnader kommer att leva med oss för lång tid framöver.
Kommer covid om ett år, när säsongsinfluensa och liknande vintertid återkommande luftvägsinfektioner åter härjar, att bli en ursäkt för nya restriktioner? Restriktioner som mer tjänar syftet att dölja att sjukvården är ineffektivt organiserad och underdimensionerad.
Ett folk som dignar under ett av världens högsta skattetryck borde kunna – nej, har rätt att – förvänta sig mer och bättre.
Den retoriska fråga tidigare ordföranden för Svenskt Näringsliv, Leif Östling, en gång ställde: “Va fan får jag för pengarna?” borde göra sig påmind för varje skattebetalare.
Covid är en samhällsfarlig sjukdom och kan inte få härja fritt. Men det måste också finnas proportioner. Boten får inte bli värre än soten, som det gamla talesättet lyder.
Och det är väl frågan om inte den gränsen nu är nådd. Om inte, så närmar den sig i varje fall i rask takt.
