Wolfgang Hansson skrev nyligen i en kolumn i Aftonbladet om att Sverige och resten av världen trots allt måste skicka bistånd till Afghanistan för att avvärja en stundande svältkatastrof. Han tillstår att talibanregimen må vara hemsk, men menar att den trots allt inte är vald av afghanerna. Eftersom vi ändå samtalar med många hemska regimer som Nordkorea, så borde vi väl även kunna samtala med talibanerna för att på så vis kunna nå ut med bistånd till befolkningen, menar Hansson.

Läs även: Norell: Samma talibaner – annorlunda afghaner

Det första problemet med artikeln är jämförelsen mellan talibanregimen och Nordkorea. Dels är den främsta anledningen till att något land talar med Nordkorea alls att landet innehar kärnvapen och därmed förmågan att allvarligt skada sina grannländer. Några sådana vapen har lyckligtvis inte talibanerna. Utöver detta så är Nordkoreas regim 70 år gammal, och hur önskvärt det än vore så finns det inga utsikter för regimskifte, och det finns inte någon annan grupp i Nordkorea som står redo att ta över.

Talibanerna å andra sidan har haft makten några månader och deras stöd i huvudstaden Kabul är i princip icke-existerande. Det är kort sagt en mycket skör regim som verkligen fortfarande går att störta. Även om de demokratiska och västvänliga krafterna förlorade i augusti, så finns det ändå demokratiska och västvänliga krafter i landet, inte minst i området runt Panjshirdalen samt Kabul och flera andra regioner.

Wolfgang Hansson säger att vi inte kan riskera att miljoner afghaner svälter ihjäl. Min motfråga blir: hur annars tänker sig Hansson att talibanerna ska förlora makten? Man kan förmoda att han inte stöder ännu en väpnad invasion av landet. Så hur ska talibanerna förlora makten? Det enklaste och snabbaste sättet vore om tillvaron i landet blev så outhärdligt fruktansvärd att talibanerna förlorar det stöd de ändå behöver för att behålla makten.

Läs även: Afghanistan – terroristernas nya fristad

Nej, talibanerna valdes såklart inte av afghanerna i den demokratiska bemärkelsen. Gruppen styr dock Afghanistan med stöd av lokala stammar och dess ledare. Utan deras aktiva välsignelse hade talibanerna aldrig kunnat ta över Afghanistan, och förlorar man dessa stammars stöd så förlorar man inom kort också makten. En diktatur behöver visserligen inte majoritetsstöd, men varje diktatur behöver ändå stöd av en viss del av befolkningen som kan hålla resten av folket på mattan. Vårt mål bör vara att få stödet för talibanerna att falla under denna ”spärr”.

Om vi genom bistånd håller Afghanistan ovanför ytan just nu, så är risken uppenbar att talibanregimen rotar sig, och att vi därmed fördömer landet till generationer av islamistiskt förtryck. Vägen till helvetet är som sagt kantad med goda avsikter.

Samtidigt bör vi göra klart för Afghanistan att vi står redo att hjälpa landet, efter att talibanregimen fallit. Vårt budskap till det afghanska folket måste vara att vi står beredda med alla förnödenheter de kan tänkas behöva, så fort de själva kastat av sig talibanernas ok. Idag kan vi faktiskt nå tiotals miljoner vanliga afghaner via internet och radio. Det budskap vi måste bombardera dem med genom alla tillgängliga kanaler är kort sagt: Vi har inte övergett er, men ni måste krossa talibanerna innan vi kan hjälpa er.

Talibanerna har redan gått ut och varnat för (eller hotat med?) en flyktingvåg om de inte får bistånd. Den risken är uppenbar, men bör mötas genom att redan nu etablera flyktingläger i närliggande länder som också kan agera som baser för motståndsrörelsen. Hjälp i närområdet är och förblir ett bättre alternativ än öppna gränser.

Läs även: Afghaner ges ny chans till uppehållstillstånd: ”Det kommer att vara en generös prövning”

Jag instämmer med Wolfgang Hansson i att detta är ett mycket svårt dilemma. Jag klandrar inte (större delen av) Afghanistans civilbefolkning för att läget är som det är, och jag har varit tydlig med att jag helst sett att USA stannat i landet. Tvärtom vad många tror så var kriget i Afghanistan vid den tid då tillbakadragandet skedde inte alls särskilt kostsamt, vare sig i pengar eller i människoliv.

Nu är vi tyvärr där vi är, och det enda hoppet för Afghanistan är ett folkligt uppror mot talibanregimen. I detta läge vore bistånd därför minst sagt kontraproduktivt.

John Gustavsson
Filosofie doktor i nationalekonomi, konservativ debattör och f.d. politisk rådgivare i Europaparlamentet. Twitter: @Nationstatist