I början av december tillkännagav talibanstyret i Afghanistan nya regler som ytterligare begränsar kvinnors rättigheter. Bland annat får kvinnor inte längre synas i tv-serier, en av många nya tv-restriktioner. Flickor får inte heller längre gå vidare till högre årskurser i grundskolan, även om de yngsta årskullarna fortfarande är tillåtna.

Från det ögonblick som talibanerna tog över Afghanistan i augusti 2021 stod det klart att denna grupp förblivit lika grym och brutal mot kvinnor som på 1990-talet (talibanerna styrde mellan 1996 och 2001), när kvinnor drabbades oproportionerligt hårt av det talibanska maktövertagandet. Men medan talibanerna verkar ha förblivit desamma, har något annat förändrats – det afghanska samhället.

De senaste två decennierna har den amerikanska närvaron i Afghanistan medfört en verklig intern förändring mot ett större erkännande av kvinnors rättigheter. Vad betyder detta för afghanska kvinnor nu, och det afghanska samhället mer allmänt, när landet återigen ställs inför en situation av islamistisk talibankontroll? Och vad innebär det för framtiden?

Läs även: Afghanistan – terroristernas nya fristad

För att besvara dessa frågor är det först nödvändigt att förstå vilka förändringar som faktiskt skett under de senaste tjugo åren. En ofta citerad statistik om Afghanistan är att innan talibanerna tog kontroll i augusti 2021 hade landets parlament en högre andel kvinnor än den amerikanska kongressen. Afghanistans konstitution från 2004 fastställde lika rättigheter för män och kvinnor, och i december 2009 kriminaliserade afghansk lag våld mot kvinnor för första gången i landets historia.

Under de senaste två decennierna har miljoner afghanska kvinnor tagit jobb inom säkerhetstjänsten, rättsväsendet och andra delar av det afghanska samhället. Alltmedan alltfler flickor gick i skolan, började delta i idrott och fick bättre tillgång till livsviktig sjukvård. Spädbarnsdödligheten har sjunkit dramatiskt.

När talibanerna fördrevs 2001 gick inga flickor i skolan, och två decennier senare var över 3,5 miljoner inskrivna. En färsk UNESCO-rapport konstaterar att trots tydliga brister och tillkortakommanden utbildningsmässigt: “relatively speaking, [Afghanistan’s] pace of progress has been faster than that of most other countries in the South Asia subregion.”

Det här är verkliga förändringar som satt tydliga spår i Afghanistan. Och även om stora skillnader mellan stad och land kvarstår och fortsatt korruption försvårat och ibland förhindrat kvinnors möjligheter att ta plats i samhället, så är resultatet ett annat Afghanistan än det var när talibanerna sist tog makten 1996. Trots alla svårigheter så har de senaste två decennierna inneburit att Afghanistan är en mycket bättre plats än det var under talibanerna, och ingenstans är detta faktum lika tydligt som när det gäller kvinnors rättigheter.

Västerländska kommentatorer och regeringstjänstemän pekar rutinmässigt på vad de beskriver som ett amerikanskt misslyckande i Afghanistan, men det är svårt att förneka att den USA-ledda operationen Enduring Freedom och den efterföljande amerikanska närvaron åtminstone delvis uppfyllde sitt mål att främja afghanska kvinnors rättigheter och deras värdighet. Vad mera är, denna framgång kan ställas mot tidigare misslyckade ”top-down”-försök att främja kvinnors rättigheter i Afghanistan: Först av kung Amanullah Khan så tidigt som på 1920-talet då t.ex. barngifte förbjöds, den första flickskolan startade, polygami avråddes ifrån och slöjan upphörde att vara obligatorisk, vilket alltihop ledde till konflikter med religiösa auktoriteter.

Läs även: Afghansk politiker: Större delen av Afghanistans armé fanns aldrig

Senare, under den Sovjetiska ockupationen, gjordes nya försök att modernisera landet, som också de misslyckades i det efterföljande inbördeskriget och i den blodiga kampen mot den sovjetiska ockupationen. Och även om det fortfarande är lätt att upprepa den klyschiga beskrivningen av Afghanistan som ”imperiernas kyrkogård” som gör motstånd mot alla utomstående, är det idag det amerikanska övergivandet av landet som afghaner idag beklagar, inte i första hand den amerikanska närvaron under tjugo år.

Det är oklart vilken hjälp Afghanistans befolkning kan räkna med från Väst, och allt stöd kommer att tvingas gå via de styrande talibanerna, som självklart kommer att plocka sin andel av den ekonomiska hjälpen samt styra vart och till vem den går.

Läs även: Norell: En ny era för Afghanistan, eller upprepar sig historien?

Om det finns en gnutta hopp så är det att det afghanska samhället fortsätter att göra motstånd mot talibanerna. Efter att ha upplevt en viss grad av frihet under de senaste tjugo åren vill afghanerna inte ge upp den. Det är för tidigt att säga vad resultatet blir. Men det är möjligt att talibanernas ansträngningar att genomföra lika drakoniska åtgärder som tidigare kan slå tillbaka just för att stora delar av det afghanska samhället känner sig bemyndigat att göra.

Med det sagt så står Afghanistan, och särskilt dess kvinnor, inför en likaledes farlig, osäker som potentiellt våldsam framtid.

Magnus Norell
Adjunct scholar vid The Washington Institute och Senior policy advisor vid European Foundation for Democracy (EFD) i Bryssel.