Hundratusentals människor har flytt Ukraina under den dryga vecka som kriget pågått. Många som annars hör till den invandringskritiska delen av högern har öppnat för att ta emot flyktingar till Sverige, eller för att åtminstone hjälpa dem att ta sig ut ur Ukraina och vidare till närliggande länder. Delar av mainstream-media betraktar detta som hyckleri, eller till och med bevis på rasism enligt logiken att nu när flyktingarna är vita, ja, då passar plötsligt galoscherna. De har, som vanligt, fel.

Läs även: Rusning efter ukrainska flaggor

Skillnaden mellan ukrainare och afghaner, syrier, irakier och alla de andra grupper som de senaste årtiondena tagit sin tillflykt i Sverige, är inte hudfärg. Skillnaden är först och främst kulturell: Även om det självklart finns kulturella skillnader mellan svenskar och ukrainare, så är dessa betydligt mindre än skillnaderna mellan svenskar och valfritt folk från Mellanöstern. Förutsättningarna för en ukrainare att integreras i Sverige är därmed bättre.

Alla ukrainare – även kvinnor – har gått minst elva år i skolan. Landet har det fjärde högsta antalet studenter som tar examen från eftergymnasiala utbildningar i Europa. Visserligen rankas landets universitet en bra bit under de svenska; landets bästa universitet är enligt denna rankning en bit under Umeå universitet. Hursomhelst är det ändå klasskillnad jämfört med Mellanöstern. Detta talar också för ukrainares förmåga att komma in på den svenska arbetsmarknaden.

Detta innebär såklart inte per automatik att ukrainska flyktingar skulle komma att utgöra ett ”kompetensregn” över Sverige. Men givet att förutsättningarna för ukrainare att verkligen bli en del av Sverige är så mycket bättre än när det gäller asylsökande från Mellanöstern, så är det helt naturligt att människor som varit kritiska till invandring från den senare gruppen ser med andra ögon på invandring från den förra.

Det är vare sig hyckleri eller rasism, utan handlar bara om att ha så pass mycket flexibilitet att man kan göra olika bedömningar från fall till fall. Förutsättningarna för ett ukrainskt ”kompetensregn” är hundratals gånger bättre än de någonsin var för ett syriskt, afghanskt eller irakiskt sådant.

Sedan bör vi minnas att den ryska invasionen är total, och syftar till att utplåna Ukraina som självständigt land. Vad detta innebär är att alla de som flyr faktiskt har skyddsskäl och ingen möjlighet att exempelvis bara flytta till en annan del av landet. Hade invasionen begränsats till Luhansk och Donetsk hade en ”omförflyttning” inom landet kanske varit ett alternativ, men så är inte fallet. Att det sedan nästan uteslutande är kvinnor och barn som flyr Ukraina är ännu en viktig skillnad.

Läs även: Putin vs. det ryska folket

Det absolut viktigaste skälet till att Sverige bör stödja Ukraina och de invånare som nu tvingas fly landet är dock att Ukraina faktiskt utkämpar vårt krig också. Den västerländska civilisationen har flera motståndare, men en av de starkaste och mest kapabla är den ryska imperialismen.

Rysslands ambitioner hotar inte bara Ukrainas, utan även Sveriges självständighet. Ju starkare motstånd Ukraina kan bjuda Ryssland, desto mindre aptit lär Ryssland få för att invadera andra länder. Genom att hjälpa flyktingar från Ukraina så låter vi Ukraina fokusera på det som Ukraina gör bäst – nämligen att döda ryssar.

Givetvis gäller fortfarande principen att det är bäst att hjälpa människor i närområdet, både från ett ekonomiskt perspektiv och för att underlätta för dessa att återvända (eller göra det lättare för dem att integrera sig, om de tvingas stanna en längre tid).

Läs även: Altstadt: Putins heliga krig i Ukraina

Sverige bör dock tillåta åtminstone en viss invandring från Ukraina, och genom bistånd hjälpa till att bära en del av de kostnader som Ukrainas grannländer – som nu på några veckor fått ta emot hundratusentals flyktingar – drabbats av.

Oavsett vad man anser om asylinvandringen och biståndspolitiken i övrigt, så borde alla förstå att Sverige här har ett ansvar. Ukrainas sak är vår.

John Gustavsson
Filosofie doktor i nationalekonomi, konservativ debattör och f.d. politisk rådgivare i Europaparlamentet. Twitter: @Nationstatist