Den senaste veckan har flera svenska medier rapporterat om Christer Hugo, en präst i Svenska kyrkan som nyligen avsade sig sitt ämbete istället för att invänta avkragning och avsked. Hans förseelse bestod i en artikel med rubriken ”Jag har sagt farväl till Bibelns gud”.

Hugo och hans sympatisörer anser att han blivit orättvist behandlad. Det är dock inget konstigt med att den som inte är kristen inte heller kan vara präst.

Att jobba för en församling eller en religiös organisation kan på många vis jämföras med att jobba för ett politiskt parti. Den som arbetar för ett parti kan också förväntas sympatisera med partiet. En politisk sekreterare eller sakkunnig som offentligt tillkännagav sin avsikt att rösta på ett annat parti än han eller hon arbetade för skulle snart bli av med jobbet. Detta trots att vi i Sverige såklart har rätt att rösta hur vi vill.

Ingen är tvungen att vara kristen. Men om du ska jobba som präst, är det lika naturligt att du delar den tro som det är ditt jobb att förkunna, som det är att en politisk sakkunnig sympatiserar med partiet den anställs av.

Är det rimligt, frågar några, att man ska tappa jobbet bara för att man byter uppfattning? Christer Hugo trodde ju av allt att döma på Bibelns gud när han blev präst, även om han sedan tappade tron.

Denna problematik är dock inte unik för präster: alla jobb som är byggda på en övertygelse, vare sig det är religiösa eller politiska, är villkorade på att övertygelsen bibehålls.

Om du börjar jobba som politisk sekreterare åt ett parti som du stödjer, och sedan slutar stödja partiet, så får du finna dig i att hitta ett nytt jobb. Det är hårt, men ändå nödvändigt för partiets integritet. Väljarna måste ju kunna lita på att den som jobbar för partierna de röstar på faktiskt gör sitt bästa för att avancera partiets åsikter och intressen. Det måste även kyrkobesökare i Svenska Kyrkan.

Här invänder några att detta gör präster rädda för att tala ut och uttrycka sina tvivel. Så är inte fallet. Om Christer Hugo hade uttryckt sina tvivel om Bibelns gud privat till någon av sina kollegor eller överordnade så hade han inte drabbats av några repressalier. Alla religiösa, även präster, går ibland igenom troskriser. Hugo hade mycket väl kunnat bearbeta sina tvivel genom bikt och själavård. Hans övertramp bestod i att han offentligt i en artikel tog avstånd från den religion som det är hans jobb att förkunna.

Självklart består prästarbetet inte bara i att sprida Guds ord och evangelisera. Med risk för att låta elak, så upplever jag att Svenska kyrkans präster – även de som på pappret är kristna – gör väldigt lite av den varan. En prästs ska också hjälpa och stötta människor, inte minst genom svåra livskriser.

Den som, likt Christer Hugo, vill göra ”prästarbete” utan den religiösa aspekten har redan flera alternativa yrken att välja mellan – exempelvis socialarbetare eller terapeut.

Slutligen: Christer Hugo uttrycker sig mycket negativt om kyrkans ”rättsprocess” och att kyrkan håller sig med sina egna ”domstolar”. Detta är inget unikt varken för Svenska kyrkan eller för religiösa organisationer. Flera organisationer har avdelningar som sköter internutredningar vid misstänkta övertramp; Polisens avdelning för Särskilda Utredningar (SU) och Sverigedemokraternas medlemsutskott är två exempel.

Att Hugo ondgör sig över att hans arbetsgivare överhuvudtaget har befogenhet och möjlighet att utreda honom tyder på en självcentrerad, omogen världsbild. Sannolikt var Hugo, även innan han övergav sin tro, inte lämplig som präst. Vi bör alla välkomna att Svenska kyrkan för en gångs skull satte ner foten.