I dagarna har Boris Johnson meddelat sin avgång som Storbritanniens premiärminister och partiledare för landets konservativa parti, i vardagstal kallat Tories. Vänsterliberala krafter i hela Europa jublar. Jag instämmer i att Johnson under omständigheterna gjorde rätt i att avgå, en syn jag gav uttryck för redan i januari, men när hans politiska gärning ska summeras så har Boris Johnson trots allt varit en mycket framgångsrik premiärminister.

Läs även: Kommentar: Boris Johnson borde avgå – för att skydda Brexit

Som kontrast till medias skadeglada rapportering så vill jag nu lyfta fram vad Johnson gjorde bra.

Först och främst: Brexit. Efter att premiärminister David Cameron övergett skeppet dagen efter folkomröstningen så fick Theresa May ta över. May hade precis som Cameron röstat och kampanjat för att Storbritannien skulle stanna kvar i EU, även om hon hade hållit en lägre profil. Under Mays premiärministerskap påbörjades utträdesprocessen, men själva utträdet sköts gång på gång upp, då May inte kunde övertala EU att gå med på ett utträdesavtal som både hon och det brittiska parlamentet kunde betrakta som godtagbart.

Att gå ur EU utan ett formellt utträdesavtal vågade helt enkelt inte Theresa May, säkerligen eftersom hon inte egentligen trodde på att Brexit var en bra idé. Detta gav henne en mycket svag förhandlingsposition gentemot EU: Theresa May behövde ett avtal, vilket avtal som helst, och om hon inte fick ett avtal så skulle hon bara skjuta upp Brexit ännu längre. Detta gav EU all anledning att ge May så dåliga avtalsvillkor som möjligt, vilket de också gjorde.

Om Boris Johnson och hans allierade inte tvingat bort Theresa May så är jag övertygad om att Brexit aldrig hade ägt rum. Som premiärminister förhandlade Boris Johnson fram ett gynnsamt utträdesavtal på bara några månader, något Theresa May inte lyckades med på över två år. Året efter förhandlade Johnson fram ett mer permanent frihandelsavtal med EU, som innebar att Storbritannien fick handla i stort sett fritt med EU utan att behöva tillåta fri rörlighet.

Läs även: Vem tar över efter Boris Johnson?

Boris Johnsons regering har också varit en starkt bidragande orsak till att Ukraina fortfarande är ett självständigt land. Redan före invasionen, när Ryssland endast var i färd med att trappa upp sin truppnärvaro vid Ukrainas gräns, började Storbritannien skicka tunga vapen till Ukraina. När Tyskland så sent som i januari vägrade låta brittiska militärtransportplan flyga över tyskt territorium, åkte man omvägar för att ändå kunna beväpna Ukraina innan det var för sent.

Storbritannien tog initiativ till de hårdaste sanktionerna och släpade resten av Europa, och i synnerhet Tyskland, med sig i krigets inledningsskede. Faktum är att Storbritannien redan 2015, efter ockupationen av Krimhalvön, började skicka militära instruktörer till Ukraina för att utbilda och uppgradera landets militär. Under samma tidsperiod som Storbritannien tog till preventiva åtgärder för att stoppa framtida ryska attacker mot Ukraina, så gjorde Tyskland sig ännu mer beroende av rysk gas.

Att Storbritannien till skillnad från EU går att lita på vet man i Ukraina. Detta illustreras kanske bäst av en bild från Euromaidan-demonstrationerna 2014, och en från Ukrainas parlament nu i februari: 2014 marscherade man bakom EU-flaggan. 2022 är det brittiska Union Jack som gäller. En sak är säker: Det finns inga som sörjer Johnsons avgång lika mycket som det ukrainska folket.

Slutligen utvecklade Storbritannien ett vaccin mot coronaviruset och genomförde sedan en vaccinationskampanj i världsklass. Inget europeiskt land kom i närheten av att producera eller distribuera vaccin i den takt Storbritannien gjorde. EU:s byråkrati och krav på att styra processen från Bryssel ledde till att sannolikt tiotusentals om inte hundratusentals européer gick under i pandemin, människor som annars skulle ha överlevt. Hundratals miljoner av oss fick leva under svåra pandemirestriktioner i flera månader sedan Storbritannien kunnat lyfta sina. Allt detta skedde under Johnsons ledning.

Om nu Boris Johnson varit en så bra premiärminister, varför anser jag då ändå att han gör rätt i att avgå? Det som lett till Johnsons fall är den skandal som döpts till ”partygate”: I korthet handlar det om att Johnson under pandemin bröt mot de pandemirestriktioner som han själv infört genom att delta på ett flertal fester och ej tillåtna sociala sammankomster. Detta började uppdagas i slutet av förra året, och har blivit en skandal i flera kapitel. Varje månad har nya förbrytelser uppdagats.

Om Johnson hade erkänt och ”gjort en pudel” redan från början är det möjligt att han överlevt, men det gjorde han inte. Väljarnas förtroende var vid det här laget helt förbrukat, och en opinionsundersökning utförd för mindre än en vecka sedan visade att hela 69 procent ville att Johnson skulle avgå, mot endast 18 procent som ville att han skulle stanna kvar. De konservativas tidigare stora ledning över det socialdemokratiska Labour-partiet har över det senaste halvåret vänts till ett ännu större underläge, och ingen tror på att allvar att de konservativa under Johnsons ledning skulle kunnat vinna nästa val. För att hålla vänstern och EU-vännerna borta från makten, så behöver Tories – tyvärr – ett nytt ledarskap.

Läs även: Hon vill bli Storbritanniens premiärminister

Just nu jublar vänsterliberala journalister och politiker över Boris Johnsons nesliga fall från makten. Jag hoppas och tror att Tories nästa partiledare får dem att sätta jublet i halsen.