Regerings förslag att offentliganställda ska vara skyldiga att anmäla illegala invandrare stöter på hårt motstånd, och kritiseras som en ”angiverilag”. Men vad vi än kallar det så är en sådan lag något Sverige behöver. Illegala invandrare ska deporteras, och en angiverilag är det enda praktiska sättet, skriver John Gustavson.
Nyligen lade regeringen och SD tillsammans fram ett förslag om en ”angiverilag”, ett namn förslaget getts av sina belackare. Kortfattat handlar det om att anställda inom offentlig verksamhet ska vara pliktskyldiga att anmäla illegala invandrare (”papperslösa”) som de stöter på i arbetet till polisen. Fackförbunden är mycket kritiska och anordnade för någon vecka sedan en demonstration mot förslaget, och bara tre av Sveriges 290 kommuner ställer sig bakom idén, mot 44 som är emot. Trots motståndet är det uppenbart att angiverilagen behövs.
Fackens argument går ut på att de som är offentligt anställda inom skola, vård och andra verksamheter inte är ”gränspoliser”. Underförstått är det gränspolisens, och enbart gränspolisens, jobb att stoppa illegala invandrare från att komma in och befinna sig i landet. Detta faller på sin egen orimlighet: När en person väl kommit in i Sverige, så finns det egentligen inget sätt för gränspolisen att upptäcka att personen är här illegalt om han eller hon inte blir haffad av polisen för ett brott, eller anges av en trovärdig källa.
De flesta ”papperslösa” är människor som kommit till Sverige, sökt asyl, fått avslag, och sedan avvikit innan utvisning hunnit äga rum. Eftersom alla har rätt att söka asyl i Sverige är det svårt att se hur gränspolisen ska stoppa sådana personer från att komma in, och hur de – utan hjälp från den offentliga sektorn – ska hitta dessa individer när de gått under jorden.
Alternativet är att vi utbildar och anställer 50 000+ gränspoliser, med pengar som får tas från den offentliga sektorns budget, och låter gränspoliserna kamma igenom varenda lägenhet i vartenda utanförskapsområde i landet tills alla 100 000+ illegala invandrare återfunnits och utvisats.
Min magkänsla är att varken facken eller kommunerna skulle tycka att det alternativet vore bättre. Sanningen är i själva verket att de inte vill utvisa illegala invandrare överhuvudtaget, eftersom deras underliggande ideologi bygger på att ”ingen människa är illegal”. Det har de såklart rätt att tycka, men det för oss till min nästa poäng:
De offentligt anställda är underställda regeringen och jobbar ytterst åt det svenska folket. Det är faktiskt skattebetalarna och inte Vårbynätverket som betalar undersköterskornas och lärarnas löner. Svenska folket har i årtionden varit tydliga med att de vill att de som är här illegalt ska lämna landet, och det är helt orimligt att offentligt anställda skulle underlåta att hjälpa till i det projektet.
Alternativet är, som ovan nämnt, betydligt mer hårdhänta metoder. Facken måste förstå att det inte är ett alternativ att de ”papperslösa” stannar, vad de än tycker om saken. Frågan är inte längre om de ska lämna Sverige, utan hur. Att facken på allvar pratar om att lagen kommer att leda till att illegala invandrare inte vågar lita på vårdpersonal eller på sina lärare visar att de inte förstått poängen: De ska inte vara här.
Att många kommuner och regioner är emot förslaget beror med stor sannolikhet på att lokala politiker i allmänhet brukar föredra ”status quo”: Utvisningar, särskilt i stor skala, skulle på kort sikt garanterat leda till kaos med vilda protester. Det är också ingen hemlighet att många lokalpolitiker innehar sina mandat med hjälp av icke-medborgares röster, eftersom ju inte bara svenska medborgare har rätt att rösta i kommun- och regionval.
Slutligen: I det läge Sverige befinner sig så måste vi normalisera angiveri i stor skala, och inte bara i den offentliga sektorn. Det måste återigen bli självklart att man tipsar polisen om man vet att en granne, eller rentav en släkting, smugglar droger eller innehar olagliga vapen. Jag har tidigare skrivit om vikten av ett ”angiverisamhälle” för att bekämpa grov brottslighet, i synnerhet gängbrottslighet.
Att facken istället demonstrerar under den (underförstådda) parollen att ”golare har inga polare” är inget mindre än skamligt. Den offentliga sektorn bör gå i bräschen för att normalisera angiveri och visa att det är hela samhället och hela statsapparatens uppgift att i möjligaste mån se till att lagar och regler följs.
