Alternativet till ett angiverisamhälle är en polisstat där arméer av poliser ständigt vakar över medborgarnas varje ord och handling, en polisstat som får 1984 att framstå som en libertariansk idyll, skriver John Gustavsson.
Mordet i Skärholmen har med all rätt rört om i Sverige. Politiker från höger till vänster vill verka tuffa, kreativa, lösningsorienterade och beslutsamma. En del förslag som lyfts är bra, en del mindre bra, men ingen har hittills vågat ta bladet från munnen och erkänna att det Sverige behöver i det här läget är ett angiverisamhälle.
Läs även: von Seth: Skärholmen och en ungdomsgeneration i fritt fall
Ja, du läste rätt. Begreppet ”angiverisamhälle” associeras främst med Östtyskland och andra totalitära regimer, och därav kommer stigmat. Att ange gängkriminella – eller, för den delen, människor som uppehåller sig i Sverige illegalt – är dock inte alls samma sak som att bedriva Stasi-verksamhet.
I ett land med utbredd brottslighet är angiveri dessutom helt nödvändigt för att slippa upprätta en polisstat, något som kanske låter märkligt eftersom angiveri associeras med polisstater. I det läge Sverige befinner oss i så har vi egentligen två alternativ: Det är många som vet vem som sköt ihjäl Mikael, och vart han fick sitt vapen.
I Sverige kan man inte som i USA anonymt gå in i en vapenbutik, köpa ett vapen på plats och dra därifrån utan att någon annan vet om det.
Vapen fås istället via kontakter i kriminella nätverk. Detta var dessutom ingen ensam galning. Han hade kompisar med sig när mordet begicks, kompisar som garanterat redan tjattrat på WhatsApp eller Telegram med andra kompisar eller familjemedlemmar om vad som hänt. Någon av de många människor som vet gärningsmannens identitet kan när som helst gå till polisen och ange honom.
Kanske var det också det som hände och som ledde till häktningarna av två misstänkta i fallet. Men ingen av dem är misstänkt för att vara den som sköt det dödande skottet.
Angiverisamhälle är alltså det första alternativet.
Det andra alternativet är att vi snabbutbildar och anställer typ 200 000 poliser (jämfört med dagens cirka 20 000), tillräckligt många för att ständigt övervaka varje gathörn i varje utanförskapsområde och anordna visitationszoner utanför vartenda lägenhetshus (alternativt använder militär/hemvärn för samma syfte).
Och att vi utöver detta såklart skaffar oss en övervakningsapparat så stor och välbemannad att varenda konversation kan aktivt avlyssnas och, om de inte är på svenska, översättas mer eller mindre i realtid. Då blir det också svårt att komma undan med brott.
Själv föredrar jag dock det första alternativet – angiverisamhället. Dels av rent praktiska skäl, då den polisstat som beskrevs i stycket ovan skulle bli extremt dyr. Vi pratar om hundratals miljarder kronor i budget. Vidare skulle den göra livet för vanliga, hederliga människor i utanförskapsområdena väldigt svårt, med ständiga visitationer, avlyssningar, vägspärrar och så vidare.
Ett angiverisamhälle har fördelen att polisen, eftersom man agerar på informerade tips, direkt kan gripa de skyldiga med minsta möjliga besvär för vanliga, hederliga medborgare, och minsta möjliga kostnad för skattebetalarna.
Läs även: Brinkemo: Den klankulturella tidsandan och säkerhetsbranschen
Samma sak gäller i frågan om hur vi ska kunna utvisa de som befinner sig här illegalt. Alternativet till att lärare, vårdpersonal, socialtjänstanställda och andra rapporterar människor de möter som befinner sig här illegalt är att polisen växer till en sådan styrka där de utan minsta hjälp från allmänheten kan vara på plats överallt och kräva identifikationshandlingar av var och varannan person.
Övervakningsapparaten från 1984 skulle se rent libertariansk ut i jämförelse.
Finns det inte en risk att oskyldiga blir angivna? Ja, risken finns. I länder där See something, say something är regel så har dock rättsapparaten över tid blivit rätt bra på att värdera tips och ignorera människor som upprepade gånger ringer in med grundlöst skvaller.
Med modern teknik kan vem som helst spela in samtal och ta skärmdumpar på konversationer om de pratar med någon som erkänner ett brott. Allt som krävs är egentligen att angiveri normaliseras, uppmuntras, och att incitament (finansiella och i form av strafflindringar) införs.
Det heter att golare har inga polare, men golare är statens och den hederlige medborgarens bäste vän. Det är tragiskt att vi hamnat i ett läge där angiveri behövs och måste uppmuntras, men vill vi vända skutan måste vi acceptera detta.
Om du ser nåt, så säg nåt.
Läs även: Brinkemo: Skärholmen och en perverterad liberalism