De etiska och abstrakta argumenten för aktiv dödshjälp må vara aldrig så övertygande, men i takt med att fler länder legaliserat den har de rent konkreta problemen framträtt i blixtbelysning: Definitionerna vidgas för att kunna inkludera improduktiva delar av befolkningen, som äldre, eller människor med psykiska åkommor, skriver John Gustavsson.
Dödshjälp har alltid varit en kontroversiell och svår etisk fråga. Nu, tack vare Kanada, är det även för kanske första gången en praktisk fråga. Kanada legaliserade dödshjälp 2016, och antalet som dör genom dödshjälp har sedan dess ökat exponentiellt. Förra året dog 10 064 kanadensare genom aktiv dödshjälp, vilket utgjorde 3,3 procent av alla som dog i Kanada totalt det året. I ljuset av Kanadas erfarenhet måste vi ställa oss en praktisk fråga om dödshjälp: Litar vi på att våra politiker är kompetenta nog att inte missbruka dödshjälp om det skulle legaliseras?
Läs även: Kanadensare med klimatångest ansöker om dödshjälp
Aktiv dödshjälp har alltid varit tänkt som en sista åtgärd. Typexemplet på när det kan vara aktuellt är om en patient lider av ALS, en sjukdom som alltid dödar, eller MS som ofta leder till oerhört smärtsamma komplikationer i ett plågsamt och utdraget slutstadium. Ett annat exempel kan vara svåra hjärnskador av typen locked-in syndrome, där patienten totalförlamats och bara kan röra ögonen. Förespråkare av dödshjälp menar att de drabbade inte får någon värdig död, ett argument jag till stor del kan hålla med om.
I Kanada är det dock inte bara människor med MS, ALS eller andra liknande sjukdomar som får aktiv dödshjälp. Visst, det började med dem, men sedan expanderades dödshjälpsprogrammet. Nuförtiden ges aktiv dödshjälp till människor med hörselskador, kronisk ryggvärk och svåra allergier.
Fram till för en vecka sedan avsåg Kanadas vänsterliberala regering att tillåta aktiv dödshjälp för mentalt sjuka, en ändring man nu efter stora protester skjutit upp (men inte dragit tillbaka). Tänk dig att du går till doktorn för att du lider av depression, och att istället för antidepressiva så skriver doktorn ut recept på en snara. Om Justin Trudeau får som han vill så är det snart verklighet i Kanada, och det är redan verklighet i Belgien och Nederländerna. I den kanadensiska provinsen Quebec vill man faktiskt gå ännu längre och bland annat ge läkare tillåtelse att döda spädbarn vars chanser att överleva är små, äldre som är friska men ”trötta på att leva”, samt minderåriga tonåringar.
Varför gör man så här? Svaret är lika enkelt som det är kallblodigt: Ekonomi. I Sverige kostar ett år på ett äldreboende minst 500 000 kronor per brukare för kommunen, och jag utgår från att priset är ungefär lika högt i Kanada. Att döda äldre människor, vare sig de är friska eller sjuka, är ett kallblodigt och oetiskt men likväl effektivt sätt att spara skattemedel. Detsamma gäller yngre människor som lider av handikapp – inklusive mentala sjukdomar – som kostar stora pengar och som innebär att sannolikheten att patienten någonsin kommer att kunna återgå i arbete är begränsad.
I Sverige kostar dessutom ett dygn på intensivvården regionen mellan 50 000 och 80 000 kronor. Lider du av en sjukdom som gör att du spenderar säg en vecka i snitt varje år på intensiven, så är kostnaden för din vård sannolikt högre än alla skatter du betalar sammanlagt, och nästan garanterat mer än vad du betalar i regionalskatt (som ligger på tio procent av din lön). Det offentliga har då ett ekonomiskt intresse i att du avlider, även om sjukdomen ifråga inte hindrar dig från att arbeta och leva ett någorlunda normalt liv.
Jag förutspådde redan för flera år sedan att Sverige före 2020-talets slut skulle legalisera aktiv dödshjälp, och jag står fast vid den prognosen. Antalet svenskar över 80 år kommer att ha gått upp med 50 procent 2028 jämfört med 2018, och få politiker talar öppet om exakt hur dyrt det kommer att bli. Ekonomi kommer såklart inte att vara det officiella skälet till att dödshjälp legaliseras: Utåt kommer politikerna såklart att ange de ”acceptabla” skälen (”Rätten till en värdig död”, ”Patient-autonomi” och så vidare). I slutändan handlar det dock om att få budgetkalkylerna att gå ihop.
Läs även: Gustavsson: Dödshjälp legaliseras före 20-talets slut
När dödshjälp väl är lagligt så kommer debatten om sjukvården och omsorgen att förändras. Tycker du som äldre att du inte får tillräckligt bra vård? Jamen dö då! Bor du på ett äldreboende och önskar att du fick gå ut mer? Välj dödshjälp så kommer du aldrig mer att känna dig instängd. Tycker du inte att maten hemtjänsten kommer med är tillräckligt god? Då kanske vi kan få fresta med en giftspruta eller en välsmakande cyanidtablett istället.
Dödshjälp kan bli ett sätt för politiker att två sina händer och slippa ansvar för den allt sämre omsorgen: Om du inte tycker att kvaliteten duger så kan du ju checka ut, det har vi ju just legaliserat. Om du istället väljer att leva så får du väl ta konsekvenserna av det valet och nöja dig med den sjukvård och omsorg som finns. Och så dålig kan den väl inte vara om du inte väljer att dö?
Jag förstår de etiska argumenten för dödshjälp, men erfarenheten från så gott som varje land som legaliserat dödshjälp, nu senast Kanada, är inte positiv. Dödshjälp används i samtliga fall som ett sätt att rensa bort olönsam ”överskottsbefolkning”. Jag litar på och sympatiserar med de svårt sjuka som säger att de vill dö, men jag litar inte på att svenska politiker, likt sina kanadensiska motsvarigheter, inte skulle missbruka dödshjälpen, och om så bara av den anledningen måste aktiv dödshjälp förbli illegalt.
Läs även: Riksdagsmajoritet vill utreda dödshjälp