För ett tag sedan fick jag veta att Sverigedemokraterna var näst största parti på Södermalm. Då jag led av fördomen om Södermalm som ett knallrött näste för kulturfolk och hipsters så blev jag förvånad. Men det borde jag inte ha blivit. Verkligheten brukar vara komplicerad.

Läs även: Göranson: Nu får det vara slut med alla ”satsningar”!

I det senaste valet fick Socialdemokraterna 45 procent av rösterna på Södermalm, medan Sverigedemokraterna fick 17 procent. Detta räckte till en andraplats, framför Moderaternas 11 procent. Så ja, visst ligger det något i idén om det röda Södermalm. Men Miljöpartiet fick exempelvis bara 2,6 procent av rösterna, och hade alltså inte klarat riksdagsspärren om Södermalmsborna fått bestämma.

Det finns många fördomar om vilka som röstar på vilka partier. Invandrare ska rösta vänster. Unga arga män med låg utbildning ska rösta på Sverigedemokraterna. Unga arga kvinnor med flumutbildning ska rösta på Vänsterpartiet. Och visst är detta inte helt fel. Ingen rök utan åtminstone lite eld. Men samtidigt finns det mer att säga.

Ta invandrarna. Dessa röstar i högre utsträckning vänster än infödda svenskar. Men det betyder inte att alla gör det, eller ens i närheten av det. Även om partiet är relativt mindre populärt bland invandrare än bland svenskar så är det ändå fler invandrare som röstar på Sverigedemokraterna än som röstar på Vänsterpartiet, Miljöpartiet eller och Centerpartiet.

Bara Moderaterna och Socialdemokraterna har fler invandrarväljare än Sverigedemokraterna.

På samma sätt är det orättvist att föraktfullt beskriva Sverigedemokraternas väljare som unga arga män med låg utbildning, vilket de alltför ofta gjorts. Unga arga män med låg utbildning är en liten grupp, och skulle aldrig räcka till att förse Sverigedemokraterna med de 20 procent de fick i det senaste valet, ens om samtliga unga arga män med låg utbildning röstade på dem.

För att få ihop dessa 20 procent så måste man fiska även i ”klara vatten,” ergo kvinnor, äldre och högutbildade.

Läs även: Sandström: Vi behöver ett paragdigmskifte bland politiker

Verkligheten brukar vara mer komplicerad än vår bild av den. Faktum är att i princip alla partier attraherar olika sorters folk. Vi är i slutändan individer, och tänker själva. Moderater är inte alla rika knösar, kristdemokrater inte alla gamla frikyrkliga fanatiker, miljöpartister inte alla ylande skogsmullar, centerpartister inte alla bondlurkar, liberaler inte alla mesar, Sverigedemokrater inte alla arga unga män, socialdemokrater inte alla byråkrater, vänsterpartister inte alla kulturknäppisar med konstiga hårfärger.

De tre partier med de mest varierande väljargrupperna är Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, och Moderaterna, helt enkelt eftersom de är störst.

Det finns gott om folk som röstar mot stereotyperna. Tänk exempelvis de 3 procenten företagare och jordbrukare som röstar på Vänsterpartiet. Eller att 91 procent av dessa inte röstar på Demiroks ”småföretagarparti.” Eller ta Miljöpartiet, som ska vara betydligt mer populärt bland kvinnor än män, men där 94 procen av kvinnorna ändå röstade på något annat.

Unga antas rösta vänster, men i senaste valet så var både Sverigedemokraterna och Moderaterna större än Socialdemokraterna bland väljare i åldern 18 - 21. Vissa minns kanske SVT-dokumentären om ”SD-bögarna,” där man förvånades och förfasades över att det fanns homosexuella som röstar sverigedemokratiskt. Det hade varit långt, långt mer förvånande om det inte gjorde det.

Men om verkligheten nu är sådan, varför tror vi då gärna att vissa grupper stödjer vissa partier? Det främsta skälet är helt enkelt att verkligheten är just komplicerad, och att fördomar hjälper oss att förstå världen. Det är inte nödvändigtvis något fel med det, tvärtom.

Evolutionen skulle inte ha försett oss med fördomar om de inte hjälpte oss. Det är inte fel att förenkla – så länge förenklingen inte blir för enkel.

Men det finns ytterligare ett skäl till den grova bild vi har av samhället, och det är mörkare. Nämligen att det finns de som tjänar på illvilja. De flesta medborgare, svenskar som invandrare, män som kvinnor, straighta som queera, rika som fattiga, har mestadels samma intressen.

Exempelvis en stark ekonomi, ett fungerande rättsväsende, och skolor där barn lär sig något. Men för att ena (och kontrollera!) en politisk rörelse krävs fiender att bekämpa.

Ett bra sätt att göra det är att överdriva de skillnader som finns mellan olika grupper. Man enar partiet genom att splittra landet.

Läs även: Sjölander: Får man skämta om vad som helst?