Att hårdare straff inte verkar avskräckande är enligt svenska kändiskriminologer en självklar sanning, men frågan är betydligt mer komplicerad än de vill redovisa. Och att inkapacitering fungerar ifrågasätter egentligen ingen. Så åtminstone riktade hårdare tag bör prövas, skriver John Gustavsson.
Efter budgetmotionen väntar vi alla nu på kriminalpolitiska reformer från den nya regeringen. Eller, för att tala ren svenska: Vi väntar på hårdare tag. Men hjälper hårdare tag? Under hela valkampanjen upprepade både politiker och så kallade experter att så inte är fallet. Hårda straff avskräcker inte, sades det, utan man måste in med förebyggande åtgärder. Forskningen på området är dock lite mer komplicerad än kändis-kriminologer i Sverige gör gällande. Hur ligger det egentligen till? Avskräcker långa fängelsestraff från brottslighet?
Läs även: Justitieministern: Fokus flyttas från brottsling till brottsoffer
Givetvis är det inte bara straff som avgör hur mycket brottslighet ett land har. Med det sagt så är forskningen på området mycket mer otydlig än vad experterna ofta gör gällande, vilket Kriminalvården själva säger i sin rapport om ämnet som publicerades så sent som förra året.
Rapporten är faktiskt mycket talande: Kriminalvården tillstår att det finns väldigt få studier på just Sverige, och att en av de största studierna som pekat på att hårda straff inte minskar brottsligheten i Sverige inte hade några kontrollvariabler. Studien ifråga tittade på data från 1800-talet och framåt, och kom fram till att inget samband fanns mellan straffsänkningar och ökad brottslighet. Den långa tidsramen gör dock studien tämligen värdelös: Sedan 1800-talet har vi dels hunnit legalisera mängder av företeelser som på 1800-talet gav stränga straff, vilket naturligt nog lett till att vi i statistiken har färre ”brottslingar” idag trots lägre straff. Dels har vi byggt upp sociala skyddsnät som gör att få människor behöver begå brott för att slippa gå hungriga, något som ännu var vanligt på 1800-talet.
På tal om att begå brott för att överleva, så är detta en viktig anledning till att internationella forskningsresultat ofta inte går att tillämpa på Sverige. I fattiga länder och länder med svaga eller icke-existerande sociala skyddsnät så beror en förhållandevis stor del av brottsligheten på att människor inte har något annat val än att begå brott om de vill undvika svält och kunna betala hyran. Mot denna specifika typ av brottslighet hjälper såklart inte hårda straff, och studier i länder där sådan brottslighet dominerar kommer därför såklart att komma fram till att straffskärpningar är verkningslösa.
Den brottsligheten är dock minst sagt ovanlig i Sverige. Ja, vi har relativ fattigdom, och vi har klassklyftor, men vi har ändå försörjningsstöd som, till skillnad från i länder som USA, inte är tidsbegränsat: I USA får du generellt sett hjälp under de första 26 veckorna som du är arbetslös, och därefter får du klara dig bäst du kan. I Sverige kan man däremot gå på bidrag i årtionden, och det är därför så gott som ingen i Sverige måste begå brott bara för att kunna betala hyresvärden och slippa gå hungrig. Denna typ av ”oundviklig brottslighet” som hårda straff inte kan avskräcka från utgör ingen stor del av vår totala brottslighet. Även Kriminalvården i sin rapport medger att internationell forskning ofta inte går att tillämpa i Sverige.
Läs även: TV-profil föreläste om livet som ex-kriminell - häktad för grova ekobrott
Om vi går vidare, så är forskningen rörande överens om att skärpningar av redan långa fängelsestraff inte har någon avskräckande effekt. Om lagen ändras så att ett brott som brukade ge 12 års fängelse istället ger 14 års fängelse, så är den avskräckande effekten minimal. Detta är dock knappast relevant för Sverige, eftersom vi har ganska få brott som ger långa straff. Om vi istället tittar på vad som händer när man tar ett väldigt milt straff (likt de vi har i Sverige för de flesta brott) och gör det betydligt strängare, så är forskningsresultaten betydligt otydligare.
Vidare tillstår Kriminalvården att strängare straff för återfallsbrottslighet i flera studier har visat sig minska återfallsbrottsligheten. Sådana riktade straffskärpningar kan alltså vara ett viktigt redskap för att få människor att välja att lämna den kriminella banan.
I ämnet återfallsbrottslighet finns faktiskt en modern svensk studie från 2020 som Kriminalvården tar upp i sin rapport. Studien undersökte huruvida brottslingar som fått längre straff var mindre benägna att återfalla i brottslighet, och fann att så var fallet: När reglerna för villkorlig frigivning skärptes i slutet av 1990-talet och brottslingar i snitt fick sitta längre, så gjorde detta att fler valde att lämna brottets bana efter frigivningen. Det är alltså inte orimligt utifrån forskningen att ett totalt avskaffande av den villkorliga frigivningen skulle ge en ännu större positiv effekt på återfallsfrekvensen.
I den politiska debatten är annars det kanske vanligaste argumentet för hårdare straff att den som sitter i fängelse inte kan begå nya brott, och att brottsligheten i samhället därför minskar när fängelsestraffen blir längre – även om brottslingarna vare sig rehabiliteras eller avskräcks av de längre straffen, så hinner de ändå med färre brott under en livstid om de måste sitta fem år i fängelse för varje brott istället för ett år.
Kriminalvårdens rapport diskuterar detta argument, och ger Tidöpartierna i stort sett rätt: Inkapacitering (fängslande) har en brottsminskande effekt. Hårda straff kan alltså få en effekt även i de fall där de hårda straffen inte avskräcker från brott. Dock med ett viktigt förbehåll: Många som sitter i fängelse kommer aldrig att återfalla i brottslighet även om de släpps ut efter en kort tid, och en generell straffskärpning är på så vis ett ”trubbigt” redskap. Straffskärpningar bör först och främst riktas mot dem som bedöms ha hög risk att återfalla i brottslighet. Rapporten säger det inte rätt ut, men det är uppenbart att gängkriminella, som ofta återgår till sina gäng och återfaller i brottslighet samma dag som de släpps ut från fängelset, står väldigt högt på listan över vilka som bör drabbas av riktade straffskärpningar.
Sammanfattningsvis är brottsförebyggande arbete komplicerat, varje metod har fördelar och nackdelar, och forskningen är sällan entydig. Det vore passande om de ”experter” som så ofta lyfts fram i svensk media kunde medge detta. Utifrån forskningen kan vi inte säga exakt hur stor effekt hårdare straff kommer att få på brottsligheten i Sverige, men under rådande omständigheter så bör det ändå vara värt ett försök.
