Nyamko Sabuni har plötsligt avgått. Orsaken måste dock sägas vara något oklar. Sabuni sa på den presskonferens hon höll (där hon inte ville ta frågor från journalister) att hon ”skymmer sikten”. Givetvis finns det genom historien flera exempel på partiledare vars personliga problem skapat mediacirkus och distraherat från deras partis politik, som Gudrun Schyman, Håkan Juholt och andra, men hör verkligen Sabuni till den kategorin? Liberalerna är visserligen så gott som osynliga i dag, men detta beror knappast på att Sabuni stått i vägen och tagit all uppmärksamhet från partiets politik. Sabuni själv har ju knappt synts till i media.

Med undantag då för de senaste dagarna. I ett uppmärksammat filmklipp berättade Nyamko Sabuni i ett samtal med Ulf Kristersson att hon vid händelse av ett krigsutbrott avser att fly till Norge. Sabuni själv avfärdade senare sitt tidigare uttalande som en ”fantasi” och ett ”tankeexperiment”, men drevet var igång, både i tidningar och på sociala medier. På sociala medier var många särskilt ursinniga över att Sabuni, som kom till Sverige som flykting, tydligen avser att fly igen snarare än att stanna kvar och hjälpa landet som en gång räddade henne och hennes familj, i händelse av krig.

Sannolikt är det detta som förmått Sabuni att plötsligt lämna sin post. Det är dock i så fall mycket märkligt. Så gott som alla partiledare får drev emot sig ibland. Det ingår i en partiledares arbetsuppgifter att kunna reda ut dessa och hålla sig kall. Sabunis olyckliga uttalande var dessutom inte alls omöjligt att reparera.

Sabuni skulle utan problem ha kunnat plocka ner videon från Liberalernas hemsida så fort de negativa reaktionerna uppstod, och därefter ha gjort en ny video och förklarat vad hon menade: Hon hade kunnat påpeka att de civila som inte har tilldelats någon uppgift inom totalförsvaret oftast mest är i vägen för Försvarsmakten, vilket är en anledning till att Ukraina har försökt utrymma civila från gränsområden. Det är svårare för soldater att försvara landet om fronten är fylld av panikslagna civilister. Hon hade kunnat förtydliga att hon, om hon ombads delta i totalförsvaret, givetvis skulle stanna kvar och göra det.

Sabuni hade vidare kunnat påpeka att hon i egenskap av partiledare och toppolitiker skulle ha kunnat bli en värdefull gisslan för Ryssland, och att det därför vore bättre att hon satte sig i trygghet i Natolandet Norge. Alternativet är att Försvarsmakten skulle tvingas avsätta värdefulla resurser och soldater för att skydda henne och andra toppolitiker dygnet runt för att förhindra att hon eller någon annan tillfångatas.

Sabuni hade också kunnat påpeka att exil-regeringar varit vanliga i europeisk historia, och att det därför är sannolikt att hela Sveriges regering vid ett krigsutbrott snabbt skulle evakueras till ett säkert land (antagligen Norge), och därifrån fortsatt att leda landet så gott det gick. Under andra världskriget evakuerades bland andra Norges, Belgiens och Polens regeringar till Storbritannien, varifrån de hjälpte till att organisera motståndet mot Nazityskland. Hade det verkligen varit bättre om dessa regeringar istället stannat kvar i sina länder och tillfångatagits av nazisterna? Jag tvivlar.

Att ingen inom Liberalerna tänkte på detta får mig att fundera på om partiet om möjligt är ännu mer oorganiserat än vad som tidigare framstått. Har man verkligen inte en enda PR-expert kvar på kansliet?

Givetvis kan man peka på Liberalernas dåliga opinionssiffror som en orsak till Sabunis avgång. Redan nu säger många att Sabuni lämnar ett sjunkande skepp, och att hon, genom att avgå före valet, inte blir den partiledare som får den tvivelaktiga äran att leda Liberalerna genom ett val som mycket väl kan resultera i att partiet åker ur riksdagen efter att ha suttit där sedan 1908.

Jag tror dock inte att det främst är det som fått Sabuni att välja att avgå, och jag tror inte heller att Sabuni fått skulden även om hon suttit kvar. Liberalerna är ett djupt splittrat parti, men framför allt är det ett parti som saknar en tydlig politik och egna sakfrågor. Detta har det skrivits spaltmeter om de senaste åren. Liberalernas problem är inte att Nyamko Sabuni ”skymmer sikten” för deras politik, utan att man saknar politik. Detta beror i sin tur på att Sabuni, trots att hon blev vald partiledare, aldrig fick något tydligt mandat för att utveckla politiken i den riktning hon ville.

Hon har ständigt tvingats förhålla sig till interna konflikter inom partiet, som gjort det omöjligt att staka ut en tydlig riktning. Hennes motståndare vägrade redan från början att acceptera att Sabuni vunnit partiledarvalet och därmed borde getts chansen att forma partiets nya profil och hitta nya kärnfrågor åt partiet, efter att hennes föregångare Jan Björklund bara pratat om skolan i tolv år.

Nu återstår det att se i vilken riktning Johan Pehrson för Liberalerna. Att Sabuni avgår gör inte att den Socialdemokratiska falangen – vilket jag anser att man kan kalla dem – inom Liberalerna försvinner, och Pehrsons mandat, i egenskap av ställföreträdande partiledare, är dessutom ännu svagare än Sabunis. Pehrson kommer, precis som Sabuni, att tvingas förhålla sig till att en betydande del av hans partimedlemmar och valda representanter hellre skulle se att hans parti gick i graven än ingick i ett regeringssamarbete med Sverigedemokraterna.

För denna falang gäller inte ”Hellre död än röd”, utan snarare ”Hellre död än blågul”. Jag önskar honom lycka till.

Läs även: Skogkär: Sabuni avgår och tar Liberalerna med sig ur riksdagen