Och där beseglades Liberalernas öde. Efter beskedet från partiets ordförande Nyamko Sabuni på fredagen att hon avgår är det svårt att se hur detta i grunden splittrade parti ska kunna klara sig kvar i riksdagen.

Det är inte ens ett halvår kvar till valet. I opinionsmätningarna ligger Liberalerna och hovrar runt 2 procent.

Sabuni må ha många röststarka interna kritiker, men någon självklar efterträdare finns inte. Johan Pehrson, Liberalernas förste vice partiordförande, tar nu över fram till ett extra landsmöte i december.

Sabuni är kaptenen som överger ett sjunkande skepp. Eller soldaten som deserterar. Och kanske blev de senaste dagarnas uppjagade diskussion kring hennes funderingar om att i orostider fly till Norge droppen som fick bägaren att rinna över. För henne och möjligen också för partiet.

I en video som publicerats på Liberalernas egen webbplats, samtalar Sabuni med Moderatledaren Ulf Kristersson och Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl.

Sabuni pratar om en kvinnlig bekant hon träffat nyligen och som berättat om sina planer på att om det skulle bli kris eller krig åka till en släkting på Västkusten och kanske vidare över gränsen till Natolandet Norge.

Sabuni medger att hon själv lekt med tanken att i en liknande situation åka till stugan i Värmland.

“Där kan vi klara oss med mat och vatten och så vidare och blir det ännu värre så kör vi över till Norge.”

Sabuni talar fritt ur hjärtat, i stundens ingivelse, så som det kan bli i ett samtal med goda vänner över kaffe och kakor. Men att tala öppet och spontant ska en offentlig person, särskilt en partiledare, akta sig väldigt noga för. Att allt som går att medvetet misstolka kommer att medvetet misstolkas, är en god tumregel.

Liberalernas politiska motståndare högg direkt. En flyktig tanke framställdes som en genomtänkt plan från hennes sida att fegt fly från både Sverige och sitt ansvar vid en kris. Att Sabuni sedan försökte förklara att alltihop var ett hypotetiskt resonemang hjälpte inte. Skadan var redan skedd.

För ett parti som Liberalerna, med Natomedlemskap och starkare försvar som viktiga punkter i programmet, ger det inget vidare gott intryck att ordföranden kan utmålas som en feg usling med planer på att ta till harvärjan när det bränner till.

Läs även: SCB: Mardrömmen fortsätter för Sabuni – Lööf och C backar

Sabuni har gjort andra olyckliga uttalanden, uttalanden som varit olyckliga på riktigt, utan att vara medvetet misstolkade. Hon har varvat goda insatser med bottennapp. Hennes plötsliga beslut att lämna januariavtalet med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centern väckte ont blod bland redan missnöjda interna kritiker. Det var modigt, men kanske inte så klokt med tanke på stämningarna i partiet.

Sabuni lyckades aldrig ena partiets stridande viljor, men det hade sannolikt varit en omöjlig uppgift för vem som än efterträtt Jan Björklund på ordförandeposten. På sätt och vis var det Sverigedemokraterna som knäckte Liberalerna. För i den interna stridens epicentrum ligger frågan om synen på SD och huruvida ett formaliserat samarbete med detta parti är möjligt.

På presskonferensen där hon meddelade sin avgång konstaterade Sabuni att diskussionen om henne kommit att skymma det som är viktigt, att “samhällsproblemen får liberala lösningar och att väljarna hör de liberala svaren”.

Det är en etablerad sanning bland statsvetare att etablerade partier inte åker ur Sveriges riksdag.

Liberalerna lär bli undantaget som bekräftar regeln.

Utan Liberalernas mandat försämras utsikterna för ett regeringsskifte. Hoppet lever dock om att även Miljöpartiet trillar ut, vilket kanske skulle bevara balansen mellan blocken.

Och med tanke på Liberalernas interna splittring och bestående ovilja att samarbeta med Sverigedemokraterna, skulle partiet hur som helst utgöra ett högst opålitligt underlag för en regering ledd av Ulf Kristersson (M).

För den som hoppas på ett makskifte i höst finns det trots allt ingen större anledning att beklaga Sabunis avgång.

Läs även: Skogkär: Liberalerna är integrationspolitikens Florence Foster Jenkins