Facebook noscript imageGustavsson: Xis dilemma – Ukraina kan ha räddat Taiwan
Ukrainakriget
Gustavsson: Xis dilemma – Ukraina kan ha räddat Taiwan
Vladimir Putin har ställt till det för Xi Jinpings Kina. Foto: Alexei Druzhinin/AP/TT
Vladimir Putin har ställt till det för Xi Jinpings Kina. Foto: Alexei Druzhinin/AP/TT

Ukrainakriget har ställt till det för Kina och visat att en liten och motiverad befolkning kan stå emot en militär stormakt. Och kinesiska ungdomar är lika lite intresserade av att dö i Taiwan som ryska är av att dö i Ukraina, skriver John Gustavsson.

I min förra krönika diskuterade jag huruvida Kina skulle komma att rädda Rysslands ekonomi, nu när Ryssland utsätts för sanktioner av västvärlden. Flera personer påpekade att mitt huvudsakliga argument gick ut på att Kina inte kunde köpa varor av Ryssland av logistiska skäl, och att jag inte tog hänsyn till att detta inte skulle förhindra Kina från att pumpa in pengar i Rysslands ekonomi på andra sätt – genom direkt bistånd, lån, eller genom att investera i ryska företag.

Läs även: Forsne: Fransk demokrati ett offer i Ukrainakriget.

Jag resonerade enligt mina kritiker för mycket som en nationalekonom, utan hänsyn till Kinas ideologiska hat mot västvärlden. Ett Ryssland i spillror skulle stärka västvärlden, och därmed indirekt minska Kinas globala ställning. Detta är dock att kraftigt förenkla Kinas statsideologi. Kina är visserligen antiväst, men statsideologin är också djupt nationalistisk, och koncept som nationell sammanhållning och suveränitet värderas högt.

Det var med hänvisning till detta som Kina insisterade på att få tillbaka Hong Kong, som historiskt varit en del av Kina, och att införliva Hong Kong i samma politiska system som övriga Kina. Samma resonemang har man tidigare fört när det gällt Tibet, och särskilt Taiwan. Att nationell suveränitet är heligt är något som Kinas propagandamaskin predikat i årtionden.

Detta är inte bara något man säger, utan något som bokstavligen hundratals miljoner kineser helt ärligt tror på. President Xi Jinping har visserligen tidigare gjort flera positiva uttalanden om Ryssland, och det är möjligt att Kina mer aktivt skulle ta ställning för Ryssland om han fick bestämma själv, men trots att Kina inte är en demokrati så är Xi inte heller någon envåldshärskare. Flera inom de högre skikten av kommunistpartiet är mer ideologiskt lagda, och ser med bestörtning på hur Ryssland kränker ett annat lands territoriella integritet. Att Kinas egen historia med Ryssland är konfliktfylld gör inte saken mindre komplicerad.

Det är svårt för Kina att rättfärdiga Rysslands invasion av Ukraina, ett land vars självständighet Kina erkänt och med vilket man har diplomatiska relationer (till skillnad från Taiwan och Tibet, två länder vars existensberättigande aldrig erkänts av Kina). En kovändning av det slaget skulle kosta rejält i förtroendekapital, och komplicera Kinas argument för varför man har rätt till Taiwan.

För saken är den att Kina vill återerövra Taiwan, och man vill göra det snarast möjligt. I det kinesiska inbördeskriget som påbörjades före andra världskriget och återupptogs strax efter krigsslutet så segrade kommunisterna över nationalisterna. Den nationalistiska regeringen flydde med majoriteten av sina kvarvarande militära styrkor och lojalister till ön Taiwan, där man barrikaderade sig. Nu, i likhet med hur Ryssland i flera månader samlade fler och fler trupper vid Ukrainas gräns i förberedelse för invasionen, så har Kina rustat upp sin flotta i området, och under förra året begick man fler än dubbelt så många kränkningar av Taiwans luftrum som året före.

Läs även: Expert: “Ryska trupper måste gå till försvar i Ukraina”

En annan anledning till att invasionen av Ukraina gett Beijing huvudvärk är att den misslyckats så kapitalt. Om invasionen varit över på 2–3 dygn så hade Kina sannolikt inte behövt säga så mycket alls, utan man hade bara i efterhand kunnat konstatera att ”nu äger Ryssland Ukraina så nu får alla försöka gilla läget”. Tyvärr blev invasionen ett skolexempel på en vanlig klyscha från sportvärlden: ”motivation slår klass”. Ukrainarna är motiverade att försvara sitt hemland. Ryssarna vet knappt varför de är där.

Rysslands på pappret överlägsna armé visade sig i verkligheten vara en papperstiger. Utan tvekan går många höjdare i Kommunistpartiets högkvarter och funderar på om detsamma gäller deras egen armé, som ju dessutom har mindre faktisk stridserfarenhet än den ryska. Kinesiska 18-åringar är också ungefär lika motiverade att dö i en invasion av Taiwan som ryska 18-åringar är att dö för att invadera Ukraina.

Taiwan är dessutom beväpnat till tänderna, och har en befolkning som förberett sig på en kinesisk invasion varje dag sedan 1949. Om taiwaneserna inte redan var fast beslutna om att kasta kineserna tillbaka i havet, så är de det definitivt nu efter Ukrainas inspirerande insats mot Ryssland.

Om Ryssland snabbt besegrat Ukraina hade detta möjligen kunnat demoralisera väst, vilket gjort erövringen av Taiwan så mycket lättare. På grund av Rysslands militära inkompetens kommer Kina istället vid en invasion av Taiwan att möte en redan på förhand enad västvärld, med ett större självförtroende än man haft någon gång sedan före 11 september.

Sociala mediers betydelse i krig har också blivit uppenbar: En stor del av engagemanget för Ukraina beror på att vi får se krigets fasor i högupplösta bilder och filmer i färg, istället för att bara ha tillgång till de suddiga svartvita bilderna från andra världskriget som historieböckerna är fyllda med. Lita på att Taiwans myndigheter lagt märke till detta. Deras absolut första uppmaning till civilbefolkningen vid händelse av invasion lär bli att fotografera, filma och posta allt de ser, med beskrivningar på engelska så att räckvidden blir maximal.

Ryssland har helt enkelt ställt till det rejält för Kina, och man kan indirekt ha räddat Taiwan från en kinesisk invasion. Det är således inget annat än geopolitisk analfabetism att tro att Kina efter allt detta skulle bemöda sig med att rädda Rysslands ekonomi – även om man kunde.

John Gustavsson

Filosofie doktor i nationalekonomi, konservativ debattör och f.d. politisk rådgivare i Europaparlamentet.
Skriver även på sin egen substack The Hepatica
Twitter: @Nationstatist