Åtskilliga tycks tro att sanktionerna ska driva Ryssland i armarna på Kina. Men olja och naturgas låter sig inte enkelt styras om till Kina, som därtill saknar Europas köpkraft och endast med tvekan lär axla rollen som räddare i nöden, skriver John Gustavsson.
Ända sedan krigsutbrottet har Ryssland utsatts för ständigt fler och hårdare sanktioner från främst västvärlden, men även andra länder. Många kritiker, som allt som oftast hör till dem som fram tills för en månad sedan öppet försvarade eller till och med idoliserade Vladimir Putin, menar att dessa sanktioner inte kommer att få någon effekt, mer än att återskapa den rysk-kinesiska alliansen från Kalla krigets dagar: Om Ryssland inte får handla med Europa, så gör man det bara med Kina istället. De har lyckligtvis helt fel.
Läs även: USA pressar Kina att inte stötta Ryssland militärt
Rysslands export består nästan uteslutande av varor, inte tjänster. Det gör det väldigt svårt att helt plötsligt byta handelspartners; det är hela distributionskedjor som måste ritas om från grunden. Att sälja tjänster till ett annat land är enklare, men tjänstesektorn utgör endast 15 procent av Rysslands export.
Vad värre är från ryskt perspektiv, är att landets främsta export är gas och olja, två varor med extremt sega och svåranpassliga distributionskedjor, något som beror på att de främst fraktas via ledningar i marken. Det finns helt enkelt inga ledningar från Ryssland till Kina, och att bygga dem tar flera år. Eller rättare sagt, det finns några ledningar, men dessa är anpassade efter Kinas nuvarande efterfrågan på rysk olja och gas. Även om Kina skulle vilja dubbla sin import av rysk olja och gas, så har de ledningar som nu ligger i marken inte kapacitet att transportera sådana mängder.
Nu tänker ni kanske att olja och gas inte måste transporteras via ledningar. Det stämmer, men skälet till att man använder ledningar är att det är kostnadseffektivt. Att transportera olja via tankbilar är betydligt dyrare, och rysk olja har redan betydligt högre produktionskostnader än olja från Mellanöstern. Vidare så är de delar av Ryssland som gränsar till Kina rätt glest befolkade, så det överflöd av arbetslösa och kvalificerade chaufförer och annan arbetskraft som skulle behövas för att i praktiken kunna sköta leveranserna finns inte.
Men okej, säg att Ryssland skickar varenda regimkritiker till gulagläger där de tvingas bygga ledningar. Ledningarna trollas fram på en vecka. Då återstår problemet att Kina knappt använder naturgas. Stora delar av Kina har inte en särskilt kall vinter, och de delar som har det använder övervägande kol. Alltså stor skillnad jämfört med Tyskland och Centraleuropa där naturgasen dominerar. Den kinesiska staten har gjort försök att öka naturgasens popularitet, men det har gått trögt.
Och även om efterfrågan skulle finnas, så finns inte resurserna. Den genomsnittliga kinesen tjänar motsvarande cirka 10 000 kronor i månaden. Det finns många kineser, men deras köpkraft är långt ifrån europeiska nivåer. De har helt enkelt inte råd att köpa naturgas (eller något annat från Ryssland) till de priser vi betalar i Europa.
Läs även: Norell: En ohelig treenighet – Ryssland, Kina och Iran
Vilket leder oss till nästa problem med att ersätta Europa och Nordamerika med Kina: Det är långt ifrån säkert att Kina är intresserat av att rädda Ryssland. I den mån Kina hjälper Ryssland, så kommer man att göra det för att det är lönsamt. Ryssland har nämligen en ganska värdelös förhandlingsposition nu, givet att man är utfrusna ur stora delar av världsekonomin, och detta kommer Kina att utnyttja maximalt.
Om Kina kan få olja, gas och andra råvaror (i den mån Ryssland kan leverera dessa alltså) till en bråkdel av det pris man fick betala för bara en månad sedan, och samtidigt få sälja sina egna varor till Ryssland till ett högre pris än för en månad sedan, så lär man inte tacka nej. Men detta räddar inte Rysslands ekonomi, utan fördröjer bara en fullkomlig kollaps och svältkatastrof.
Hur vet vi att Kina kommer att agera så här? Dels för att grundläggande nationalekonomi dikterar att den starkare parten i en förhandling utnyttjar denna position. Men kanske mest eftersom Kina gjort så här flera gånger i modern historia: När Iran och Venezuela sanktionerades, så var Kina där med en ”hjälpande hand” och köpte upp landets exporter – till ordentliga reapriser.
Ligger det då inte i Kinas intresse att rädda Ryssland? Båda länderna är ju diktaturer vars ledare avskyr västvärlden. Borde de inte komma överens? Man kan såklart tycka det, men då bör man komma ihåg att dessa förhållanden gällde även under Kalla kriget, då både Sovjetunionen och Kina styrdes av kommunister.
Bara ett drygt årtionde in i Kalla kriget så bröt ändå Sovjetunionen med Kina, och tio år senare, 1969, hade relationerna surnat så till den milda grad att kinesisk militär skjöt mot sovjetiska soldater, som besvarade elden. Denna gränskonflikt hade mycket väl kunnat urarta i ett storkrig, kommunistländerna emellan. Lyckligtvis blev så inte fallet.
I sammanhanget bör också nämnas att Ryssland lurade Kina precis som man lurade resten av världen att tro att man inte tänkte invadera Ukraina. Invasionsplanerna var så hemliga att Putin och hans anhang inte kunde diskutera dem med Kinas regering och lobba dem till att stödja Ryssland. Ukraina ligger för långt bort för att det ska spela någon roll för Kina huruvida landet är med i Nato eller inte. Vad som däremot spelar roll för Kina är att Ryssland nu svetsat samman hela västvärlden för första gången sedan 11 september-attentaten, och man har gjort det utan att ens stämma av med Beijing först.
Läs även: Gustavsson: Asylsökande från Ukraina och från Mellanöstern
Vi kan alltså räkna med att all ”hjälp” från Kina kommer att bli mycket dyr för Ryssland. Och när man nu snart inte längre kan betala med pengar, så får man betala med politiska tjänster och eftergifter.
Vladimir Putins drömmar om ett nytt ryskt imperium kommer således att sluta med att hans Ryssland blir en ny kinesisk lydstat.
John Gustavsson
Filosofie doktor i nationalekonomi, konservativ debattör och f.d. politisk rådgivare i Europaparlamentet. Twitter: @Nationstatist