Ulf Kristersson har varit Moderaternas partiledare sedan hösten 2017, och har efter åtta år nu rekordlåga förtroendesiffror. Trots Kristerssons meriter och framgångar, så utgör han nu ett sänke för sitt parti och regeringsalternativ. Med bara ett år kvar till valet är det dags för Kristersson att göra som Stefan Löfven, och låta en efterträdare avsluta mandatperioden.

På sätt och vis är det märkligt hur länge Ulf Kristersson hängt kvar, trots att Moderaterna backat i varje val under hans ledning. Att Kristersson klarade sig efter 2018 berodde sannolikt på att Moderaterna kände att förlusten var C och L:s fel: Om de gått med på Ulf Kristersson förslag att regera med stöd av SD, så hade ju högern ändå vunnit valet. Det ligger såklart en hel del i det.

Att det blev ännu ett förlustval 2022 var ännu lättare att snacka bort: Visst, Moderaterna backade ännu en gång, men man vann samtidigt regeringsmakten. Man kan inte gärna avsätta en partiledare som just blivit statsminister. Dåliga opinions- och förtroendesiffror under mandatperioden snackades bort med att inflationen var hög.

Nu måste det vara slutsnackat.

Att Ulf Kristerssons siffror störtdyker beror trots allt på honom själv. Ingen tvingade Kristersson att tillsätta en barndomsvän till nationell säkerhetsrådgivare. Ingen tvingade honom att bränna politiskt kapital på att så snabbt som möjligt få igenom en könsbyteslag, samtidigt som han tillät att de reformer han valts att utföra att fördröjas och dras i långbänk av statliga utredare. Ingen tvingade honom att gå Palestinaaktivisterna till mötes om Israel. Och ingen tvingade honom att svika landets jägare i frågan om AR-15.

När Stefan Löfven i augusti 2021 aviserade sin avgång hade 36 procent av väljarna förtroende för honom, jämfört med 32 procent idag för Ulf Kristersson. I augusti 2021 ledde Tidöpartierna med 2,5 procent i opinionsgenomsnittet; idag leder vänsteroppositionen med 6,6 procent.

Socialdemokraterna förlorade som bekant valet 2022, men Löfvens avgång gav ändå partiet en rimlig chans. Första halvåret 2022 ledde vänsterblocket i opinionen efter att Magdalena Andersson tagit över, innan inflation och en våg av gängskjutningar begravde den rödgröna rörans chanser.

Att Ebba Busch får sitta kvar trots tveksamma siffror beror på att hon visat sig vara en urstark kampanjledare och debattör. Moderaterna å andra sidan hade mellan 2 och 4 procent högre stöd i maj 2018 och 2022, alltså innan valkampanjerna börjat på allvar, än vad man slutligen fick i valen. Ju mer väljarna såg av Ulf Kristersson, desto mindre ville de rösta på hans parti.

När jag för drygt två månader sedan först skrev att Kristersson borde avgå, så föreslog jag samtidigt Christian Sonesson som ny partiledare. Jag står fast vid det, men inser samtidigt att det inte lär ske då Sonesson inte hör till partiets ”inre krets” i Stockholm. Bland de som gör det, så har Johan Forssell de senaste månaderna utmärkt sig inte minst under det absurda mediedrev som pågick mot hans familj. Forssell vägrade ge in för trycket att avgå eller be om ursäkt, något som tyder på att han besitter den typ av ryggrad Moderaterna behöver i en ny ledare.

Om Moderaterna inte vågar att på allvar vända blad med Sonesson, så bör man åtminstone ha modet att ersätta Kristersson med Forssell.

Socialdemokraterna har, sina många sakpolitiska fel till trots, alltid haft styrkan att varje ledare förstår att partiet är större än dem själva. Därför behöver Socialdemokraterna sällan avsätta eller tjata bort partiledare som stannar för länge. Partiledarna vet att de som ledare varken bör eller ens har rätt att stanna kvar om deras närvaro på partiledarposten sänker partiet. Det är dags att Ulf Kristersson inser detta också.