Vad sysslar Liberalerna med? Den frågan har många ställt sig den senaste månaden. Först kom ett besked om att man fortsatt vägrar regeringssamarbete med Sverigedemokraterna. Sedan kom en rad utspel: Inga aktiebolag i skolorna, men däremot öppnar partiet för skoluniform. Verkar det spretigt? Ja, så kan det bli när man feltolkar opinionssiffror – och det är precis vad partiet har gjort.
Mohamssons debattartikel i DN där hon gav besked om SD är vid det här laget både ökänd och sönderanalyserad. Av hennes tre argument fick det andra argumentet, att Sverigedemokraterna inte beter sig, mest uppmärksamhet. Ändå vägde det sista argument nästan helt säkert tyngre: Nämligen att ”blockbytande liberalt sinnade väljare” enligt undersökningar inte gillar SD, och det är ju de väljarna som både Liberalerna och Tidö i stort behöver vinna.
Opinionsundersökningar är ett oerhört viktigt verktyg, men har två svagheter: Folk säger inte alltid sanningen, och vet inte alltid själva vad de vill.
Liberalernas interna opinionsmätningar visar sannolikt att de flesta väljare ogillar SD-samarbetet, och många uppger säkert också detta som skäl till att de inte röstar på Liberalerna.
Problemet är till att börja med att de flesta väljare inte nåbara. Vänsterpartiets väljare avskyr såklart att Liberalerna samarbetar med SD, men deras väljare hade aldrig röstat på Liberalerna, och bör därför ignoreras.
Att fråga någon varför de inte gillar eller röstar på ett parti är nästan meningslöst, eftersom de flesta inte vet exakt, alternativt har många anledningar. Det är lätt hänt att man som svarande drar till med det som ligger närmast till hands, eller den anledning som man tror framstår som socialt ”acceptabel”, även om den inte är den största anledningen till att man själv väljer bort partiet.
Det finns såklart väljare som skulle återvända till Liberalerna om man bröt samarbetet med SD, och gjorde Magdalena Andersson till statsminister (och såklart andra väljare som då skulle lämna partiet). Frågan är hur många nåbara väljare i mitten som delar Liberalernas linje där SD-samarbete är okej, men inte SD-ministrar? För gemene man, som ju är måttligt intresserad av och kunnig i politik, framstår det nog som hårklyverier. Särskilt efter att Socialdemokraterna i tre års tid hamrat in begreppet ”SD-regeringen” så till den milda grad att flera väljare sannolikt tror att SD redan nu sitter i regeringen.
Även Liberalernas övriga utspel går att förklara med att man förläst sig på opinionssiffror: En överväldigande majoritet av svenskar är emot vinster i skolan, så nu vill Liberalerna också (nästan) förbjuda ’vinstjakten’. Problemet är att partiet sitter fast i ett regeringssamarbete som (tack och lov) aldrig under några omständigheter kommer att förbjuda välfärdsvinster. När Liberalerna hackar på vinstjakten, så tappar man därför i trovärdighet som parti: Om ni nu hatar vinster så mycket, varför stöder ni Ulf Kristersson?
Förslaget om skoluniform är intressant, och har sannolikt bra siffror bland väljarna. Samtidigt riskerar det att skrämma bort de socialliberala väljare som Liberalerna, med sin anti-SD linje, nu helhjärtat satsar på att vinna över. Hur många kvinnliga stureplansliberaler vill tvinga sina barn att klä sig likadant som andra barn?
Sammanfattningsvis framstår Liberalernas ”strategi” för varje dag alltmer som en trasmatta av omaka, sammansydda panikåtgärder som alla baseras på enskilda datapunkter från interna och externa opinionsmätningar. Liberalernas kanske främsta problem är att man framstår som otydliga och veliga. Partikansliets brist på helhetsbild kommer inte att hjälpa med den saken.
