Svenska medier verkar felaktigt tro att den Thatcheristiska ekonomiska politik Storbritannien verkligen behöver orsakade Truss fall. Det verkliga skälet var dock en budget som stressades fram och som innehöll ogenomtänkta och oerhört dyra planerade elsubventioner. Och att Truss visade sig sakna idolens iskyla och nerver stål, skriver John Gustavsson.
Liz Truss har avgått som premiärminister. Den som följt brittisk politik i svensk mainstream-media den senaste månaden tror sig nog veta hur det gick till: Den brittiska regeringen, ledd av Liz Truss, lade fram en katastrofal budgetproposition, fylld till brädden med extrema skattesänkningar, som fick både pundet, börsen och värdet på brittiska statsobligationer att kollapsa – så till den milda grad att Storbritanniens riksbank tvingades ingripa. Jag vill mena på att svensk media i vanlig ordning har fel, och att deras ”analys” präglas av vänsterliberalism i kombination med skadeglädje. Vad är det då egentligen som hänt i Storbritannien? Vi tar det från början.
Läs även: Gustavsson: Därför krisar Liz Truss, Tories och Storbritannien
Liz Truss tog över som premiärminister den 6 september. Nästa val i Storbritannien måste hållas senast den 25 januari, 2025. Truss hade alltså inte mycket tid att visa vad hon går för, och därför stressade hennes regering fram den nu ökända budgetpropositionen, som egentligen inte skulle ha presenterats förrän i november. Men vad innehöll då egentligen budgetförslaget?
Den högsta marginalskatten på inkomster skulle sänkas från 45 till 40 procent. Detta var knappast radikalt: Den högsta inkomstskatten låg på 40 procent fram till finanskrisen 2008, då den ”tillfälligt” höjdes för att möta statens behov av intäkter. Sedan dess har tre premiärministrar kommit och gått, och ingen förrän Liz Truss har brytt sig om att ta bort den ”tillfälliga” höjningen. Det är inte utan att man drar sig till minnes Milton Friedmans berömda citat – ”Det finns ingenting så permanent som en tillfällig statlig åtgärd”.
Liz Truss budget skulle också ha sänkt arbetsgivaravgiften, som också den ”tillfälligt” höjdes under pandemin. När pandemin nu är över tyckte Truss att det var dags att den ”tillfälliga” höjningen togs bort och förblev just tillfällig, något som gjorde politikerna rasande. De hade ju tänkt sig att höjningen, precis som höjningen av inkomstskatten under finanskrisen, skulle bli permanent. Nu tänkte den elaka Truss ta ifrån dem deras ny-införskaffade leksakspengar!
Till råga på allt så planerade Truss att ställa in en tidigare aviserad höjning av företagsskatten. Truss resonemang var inte svårt att förstå: Om företagsskatten höjs, så måste företagen åtminstone delvis ”skicka vidare” denna kostnadsökning till konsumenterna, i form av högre priser. Det gör att den inflation som ju redan är högre än på flera årtionden blir ännu högre.
Totalt skulle skattesänkningarna och de inställda skattehöjningarna kosta maximalt 45 miljarder pund. Visst låter det som mycket pengar, men den nya riktigt stora utgiften i budgetpropositionen – som fick marknaden att fullkomligt flippa ut – var en helt annan: En gigantisk elprissubvention, med en prislapp på cirka 140 miljarder pund.
Många länder kommer att subventionera el och uppvärmning nu i vinter, men den föreslagna subventionen hade ett par utmärkande och klart problematiska drag: Elen och uppvärmningen skulle subventioneras för alla hushåll, istället för att vara riktad mot låginkomsttagare och mot de med särskilt hög elkonsumtion. Alla brittiska hushåll skulle således dras över en kam, och mängder av skattepengar slösas bort i elprissubventioner till människor som inte egentligen behövde dem.
Till råga på allt skulle subventionerna gälla i 2 år. Det är förstås möjligt att subventioner kommer att behövas så länge, men att redan nu lova människor att betala deras elräkningar hösten 2024 när ingen har en aning om vad elpriserna kommer att ligga på då är högst oansvarigt. Många gjorde dessutom bedömningen att det var osannolikt att regeringen verkligen skulle avskaffa elprissubventionen hösten 2024, eftersom avskaffandet då skulle inträffa mycket nära nästa val, som alltså måste hållas senast januari 2025.
Att avskaffa bidrag är ju sällan en valvinnare. Precis som politiker kan vänja sig vid ”tillfälliga” skatteökningar, så kan medborgare vänja sig vid ”tillfälliga” bidrag, som sedan blir omöjliga att avskaffa. En engångsutgift på 60 miljarder ju illa nog, så det var inte konstigt att finansmarknaderna reagerade på ett upplägg som riskerade att göra de här miljarderna till en permanent utgift för staten.
I sammanhanget måste man också förstå att Storbritanniens utgifter under pandemin var extrema, även jämfört med andra länder med liknande smittspridning. Landet stängde ner, och staten stod för notan genom att betala lönerna för över 10 miljoner (!) anställda vars företag tillfälligt tvingats stänga ner sin verksamhet på grund av restriktionerna. Statsskulden ökade dramatiskt. Storbritannien stod alltså redan innan budgeten på mycket tunn is, och investerarnas förtroende var redan svårt skadat.
Nästa problem var att budgetpropositionen nästan helt saknade nedskärningar för att kompensera för utgiftsökningarna. Även om det såklart var omöjligt att balansera budgeten givet de kristider som nu råder, så kunde regeringen genom att ändå genomföra några ordentliga nedskärningar ha signalerat till marknaden att man inte heltglömt bort den växande statsskulden.
Liz Truss hade därtill gjort det tydligt att hon, likt hennes föregångare och förebild Margaret Thatcher, tänkte föra en oerhört tuff politik mot den offentliga sektorns fackföreningar. Planen verkar ha varit att, återigen likt Thatcher, konfrontera facken och tvinga dem att gå med på att lönehöjningar långt under inflationsnivån, vilket skulle spara staten oerhörda summor. Detta är i grund och botten en bra idé – att höja lönerna så mycket som facken vill kommer bara leda till en inflationsspiral – men att konfrontera fackförbund är svårt och politiskt livsfarligt.
Som jag skrev i min förra krönika så var Liz Truss position redan från början oerhört svag. Radikala reformer och politiskt kostsamma konfrontationer med mäktiga fackförbund kräver ett tydligt mandat och en stark intern uppslutning inom partiet. Truss borde ha förstått att hon inte har någotdera.
Läs även: Liz Truss är Storbritanniens nya premiärminister – vem är hon och vad väntar?
Sist men inte minst så valde regeringen att köra över Office for Budget Responsibility (OBR), Storbritanniens motsvarighet till Finanspolitiska rådet. OBR är ansvariga för att utvärdera varje budgetproposition och bland annat bedöma hur stort över- eller underskott budgetpropositionen kommer leda till. Varje budgetproposition i Storbritannien publiceras sedan åratal tillbaka med OBR:s bedömning bifogad. Dock inte budgetpropositionen från Truss regering: Liz Truss och hennes finansminister Kwasi Kwarteng hade uttryckligen vägrat låta OBR så mycket som snegla på budgeten innan den publicerades.
Att OBR, om man tillåtits involvera sig, hade gett budgetpropositionen svidande kritik för det exploderande budgetunderskottet var solklart. Istället för att låta myndigheten göra sitt jobb och sedan bemöta deras kritik, så skickade Truss ett tydligt budskap till både brittiska väljare, företagare och investerare: Vår budget är så oerhört oansvarig att vi inte ens vågar låta oberoende experter undersöka exakt hur mycket den kommer att skuldsätta framtida generationer. Vi vill inte veta!
Innan sin avgång tvingades Liz Truss dra tillbaka stora delar av budgeten, och fler kovändningar lär följa. Det mitten-politiska etablissemanget i Tory-partiet sitter återigen i förarsätet, och det är bara att beklaga. Storbritannien har haft låg tillväxt i över ett årtionde, och skatterna är högre än de varit på decennier trots att det konservativa partiet styrt i 12 år. Storbritannien behöver Liz Truss högerpolitik, och att de högerekonomiska reformerna nu demoniseras och beskylls för marknadskaoset lär tyvärr enbart att säkerställa att både Storbritannien och Tory-partiet fortsätter på fel väg. Om valet 2025 står mellan ett Tory-parti och ett Labour-parti som båda höjer skatter, så kommer väljarna att välja originalet.
Liz Truss ville få partiet att hitta hem till sina Thatcheristiska rötter och till den politik som räddade både Storbritannien och partiet efter ett katastrofalt och kaotiskt 1970-tal som präglats av låg tillväxt och hög inflation. Tyvärr var hon fel person att genomföra kursändringen, något hon bekräftade när hon backade från sänkningen av inkomstskatten efter att flera av partiets ledamöter uppgett att de tänkte rösta emot förslaget.
Istället för att vika ner sig borde Truss meddelat samtliga rebeller att hon, om inte varenda skattesänkning i budgetproposition röstades igenom, avsåg utlysa nyval. I det nyvalet skulle hennes parti förlora makten, och de flesta av rebellerna förlora sina platser i parlamentet. Hon borde, likt sin idol Margaret Thatcher gjorde när hennes radikala politik mötte både intern kritik, deklarerat att ”This lady is not for turning”: Vill ni ha bort min politik, så måste ni röstabort mig. Lycka till.
Det krävs dock en särskild typ av ledare för att stå på sig till den milda grad Thatcher gjorde, och däri ligger själva grundproblemet: Storbritannien behöver en ny järnlady. Någon sådan är inte Liz Truss, och i grund och botten är det just därför Liz Truss premiärministerskap varade i 45 dagar, jämfört med Thatchers 11 år.
