Storbritanniens premiärminister Liz Truss, som valdes av partiet i en intern process till att ersätta Boris Johnson, har stora problem. Hennes budgetproposition fick ett minst sagt svalt mottagande av finansmarknaderna, och pundet sjönk till aldrig skådade nivåer. Oppositionspartiet Labour leder nu med runt 30 procent (!) i mätningarna. Så sent som i somras var skillnaden mellan partierna ”bara” runt 10 procent, och för ett år sedan ledde Truss parti, det konservativa Tories, opinionsmätningarna. Att säga att 2022 varit ett mardrömsår för brittisk konservatism vore alltså en underdrift. Men vad är det egentligen som hänt?

Läs även: Liz Truss är Storbritanniens nya premiärminister – vem är hon och vad väntar?

Opinionstappet började med att Boris Johnson i slutet av förra året avslöjades med att ha brutit mot pandemirestriktionerna genom att ha deltagit i, eller till och med arrangerat, ett antal fester samtidigt som sociala sammankomster var förbjudna. Johnson nekade, men så gott som varje vecka avslöjade media en ny förbrytelse, och Johnsons trovärdighet blev bara svagare. Till slut gick det inte längre, och i en kaosartad kupp av hans egna ledamöter och ministrar tvingades Johnson bort i början av juli. När Johnson avgick låg de konservativa under med tolv procent i opinionsmätningarna. Förhoppningen var att en ny ledare skulle ge partiet en nystart.

Så har inte blivit fallet. En anledning är att det i Storbritannien finns en tradition att en partiledare som tar över det regerande partiet omedelbart ska utlysa ett nyval, för att få ett eget mandat att regera på. I Sverige gör vi inte så: Magdalena Andersson tog över efter Stefan Löfven utan att utlysa nyval, Göran Persson tog över efter Ingvar Carlsson utan något nyval, och Ingvar Carlsson tog själv över efter Olof Palme utan att han kände sig nödgad att söka väljarnas förtroende i ett nyval. Så går det dock inte till i Storbritannien. Att Liz Truss tidigt gjorde klart att hon tänkte vägra möta väljarna i ett nyval gjorde att hon omedelbart stämplades som en fegis, som en ledare utan ett demokratiskt mandat.

Det var dock inte det enda demokratiska mandatet Liz Truss saknade. När det Konservativa partiet väljer partiledare så väljs denna i omgångar: Först röstar parlamentsledamöter bland alla kandidater, och den partiledarkandidat med minst antal röster elimineras. Sedan röstar man igen, och igen, tills bara två kandidater återstår. När två kandidater återstår, så får de vanliga partimedlemmarna rösta. I årets partiledarval stod det slutligen mellan Liz Truss och Rishi Sunak. I parlamentsgruppen var Sunak överlägset mer populär än Liz Truss, men han förlorade när partiets gräsrötter fick välja.

Samtidigt visade opinionsmätningar att partimedlemmarna egentligen inte ville ha någondera av dem. Tory-medlemmarna, och partiets väljare, föredrog istället den före kampanjen relativt okände Kemi Badenoch, och det med tydlig marginal. Badenoch hade dock inte tillräckligt stort stöd i parlamentsgruppen för att kvala in bland de topp två som medlemmarna fick välja mellan, utan slutade fyra. Badenoch, vars föräldrar invandrade från Nigeria och där hon själv spenderade en stor del av sin uppväxt, kampanjade på en betydligt hårdare linje mot både klimatrörelsen, den höga invandringen och mot identitetspolitik än någon annan kandidat. Lite väl radikalt, tyckte de flesta av Tories parlamentsledamöter.

När Liz Truss tog över som premiärminister gjorde hon det alltså utan att vara någons favorit: De konservativa partiets ledamöter i det brittiska parlamentet föredrog Sunak. Medlemmarna ville helst ha fått chansen att välja Badenoch. Och den brittiska allmänheten ville mest av allt få ett nyval för att få chans att ta ställning till nykomlingens politik.

Läs även: Nordling: Energisubventioner och den tyska naivitetens kostnader

Sedan var det det här med Boris Johnson. Liz Truss hade tjänstgjort som hans utrikesminister och hon vägrade delta i kuppen mot Johnson, då dussintals andra ministrar under några dagar avgick för att tvinga bort Johnson, samtidigt som andra av partiets ledamöter skrev till partiets högkvarter och krävde misstroendevotering om partiledaren. Samtidigt hade Liz Truss inte heller uttalat något stöd för Johnson eller fördömt kuppmakarna, till skillnad från exempelvis Nadine Dorries, Johnsons kanske absolut mest fanatiska supporter.

En kraftig majoritet av brittiska väljare ville i somras att Boris Johnson skulle avgå. För dessa Johnson-kritiska väljare så är Liz Truss ingen nystart, utan snarare samma skrot och korn – hon var ju hans utrikesminister, hans högra hand! Att hon inte ens deltagit i kuppen som tvingade bort honom bekräftade för många av dem att hon inte var ett dugg bättre än honom. Liz Truss ”ärvde” därför till stor del Johnsons dåliga förtroendesiffror, innan hon ens hunnit börja på jobbet.

Samtidigt ville en betydande del, i vissa mätningar till och med en majoritet, av Tories väljare och medlemmar att Johnson skulle sitta kvar. Dessa väljare såg Liz Truss som, om inte en lika stor förrädare som Rishi Sunak som var den som orkestrerat kuppen, så åtminstone inte som en pålitlig allierad. Hon var ju hans utrikesminister, hans högra hand, varför försvarade hon honom inte?

Att Liz Truss i folkomröstningen 2016 kampanjat för att stanna kvar i EU bidrog till gräsrötternas misstänksamhet, även om Truss själv uppger att hon sedan dess ändrat sig. De parlamentsledamöter som in i det sista stödde Johnson har redan nu börjat bryta med och öppet kritisera Liz Truss. Neutralitet leder sällan till popularitet, och det är något Liz Truss nu alltför sent fått lära sig.

När Liz Truss sedan skulle forma sin regering fick vare sig Rishi Sunak eller några av hans närmaste allierade några höga ministerposter eller andra framträdande positioner. Trots hennes oerhört svaga mandat formade Liz Truss en regering och ”front bench” som nästan uteslutande bestod av lojalister, samt av motkandidater som sedan offentligt gett henne sitt stöd och hjälpt henne vinna mot Sunak, bland andra Kemi Badenoch. Genom att dela med sig av topposterna till Sunaks sympatisörer hade Truss kunnat stärka enigheten i partiet, och fått lättare att genomföra den radikala omläggning av den ekonomiska politiken som hon ville se.

Och på tal om ekonomisk politik: Liz Truss vann kampen om gräsrötterna – som ju till slut fick välja mellan henne och parlamentsgruppens favorit Rishi Sunak – genom att lova stora skattesänkningar. Sunak kampanjade istället på att balansera budgeten. Mycket negativt har skrivits om Liz Truss ekonomiska politik, och nästan all kritik är obefogad, något jag kommer att redogöra för i detalj i min nästa krönika.

Liz Truss problem är inte sakpolitiska misstag, utan betydligt mer grundläggande: Hon har blivit premiärminister genom vad som lite elakt kan betraktas som en teknikalitet, utan att egentligen ha haft någon grupps helhjärtade stöd – och allra minst brittiska väljares.

Läs även: Hans Bergström: Reflexioner kring regeringsbildningen