Europa har i flera år kämpat med att kontrollera gränserna och minska inflödet av migranter, inte minst från Mellanöstern och Nordafrika (MENA). Därför bör det komma som en chock att EU-kommissionen nyligen publicerade planer på att expandera utbytesstudentprogrammet Erasmus till 10 MENA-länder. Både Sveriges regering och europaparlamentariker bör avkrävas svar: accepterar ni Erasmusstudenter från MENA?

Erasmus är ett av inte alltför många EU-program som åtnjuter en hög grad av popularitet bland vanliga medborgare. Hundratusentals svenskar har genom åren åkt som utbytesstudenter till andra länder inom EU inom ramen för Erasmus, och i deras ställe har EU-studenter fått komma på besök här i Sverige.

EU-kommissionen föreslår nu att även studenter från Palestina, Syrien, Tunisien, Libyen, Libanon, Jordanien, Marocko, Egypten, Algeriet och Israel ska få studera upp till ett år i Europa inom ramen för programmet. Både kandidat- och mastersstudenter samt doktorander ska omfattas. Hur många studenter vi talar om är oklart, eftersom kommissionen inte har tillkännagivit något tak (!).

Det finns flera skäl att förhålla sig kritisk till förslaget. Erasmusprogrammet bygger på ett ömsesidigt utbyte: Många svenska studenter vill plugga i Spanien, och många (eller åtminstone några) spanska studenter vill komma hit. Både vi och Spanien vinner därför på utbytet. Frågan är hur många svenskar, eller européer för den delen, som vill plugga ett läsår i Palestina?

Listan över länder innehåller få attraktiva destinationer för europeiska studenter. ”Utbytet” blir således mycket ensidigt. Och till skillnad från EU-länder så skulle de nya MENA-deltagarna inte tvingas täcka sina egna kostnader via medlemsavgifter.

Värre är dock säkerhetsaspekten.

Ingenting hindrar en utbytesstudent från MENA från att söka asyl i Europa istället för att åka hem i slutet av läsåret. En student som getts tillstånd att vara här i ett läsår, har också ett läsår på sig att lära sig både vad man ska säga till myndigheterna för att få asyl, och hur man kan gå under jorden om man inte skulle få det.

Även ur nationell säkerhet lämnar förslaget mycket att önska. Redan idag är det ett problem att utländska studenter från Kina stjäl hemligstämplat material och känsliga data, som sedan smugglas ut till Beijing. Det är inte osannolikt att utbytesstudenter kan komma att rekryteras som spioner av fientliga grupper och regimer i Mellanöstern.

Fientliga grupper och regimer kan också vara intresserade av de kunskaper en student kan förvärva sig på ett toppuniversitet i Europa. I synnerhet kunskap i kemi, ingenjörskap och andra tekniska ämnen, som ju också har militära tillämpningar. Hur EU-kommissionen tänker sig att screeningen av sökande ska gå till är i dagsläget oklart. Risken finns att vi utbildar nästa generation Hamasterrorister i hur man bygger bättre bomber och raketer.

Argumentet för expansionen, att Europa på det här viset hjälper att knyta starkare band till en viktig utvecklingsregion, håller inte. De ”band” Europa har med Mellanösterns länder, efter att miljoner av deras invånare redan flyttat hit, är tillräckligt starka. I den mån Europa behöver stärka banden till utvecklingsvärlden så bör fokus ligga på länder och regioner vars värderingar ligger närmare våra.

Förslaget har ännu inte behandlats av Europaparlamentet, där Sverige representeras av en radda parlamentariker som val efter val lovat att arbeta för att stärka gränsen och göra EU ”smalare men vassare”.

Sverigedemokraterna har tagit ställning emot expansionen, och nu är det upp till bevis inte minst för Moderaternas och Kristdemokraternas representanter. Är ni för eller emot att låta MENA-studenter delta i Erasmus?