Gustavsson: Palestinaaktivisterna hotar valrörelsen
Det krävs inte mycket för att de få ska skrämma de många, vilket Palestinaaktivisterna kan utnyttja för att störa valrörelsen. Demokratin kräver att ingen fruktar för att uttrycka sin åsikt, skriver John Gustavsson.
Sedan en lång tid tillbaka pågår Palestinademonstrationer varje lördag i Stockholm, och som många vet har SL lagt om busslinjer för att inte krocka med demonstrationstågen. Just nu är demonstrationerna ändå hyfsat lugna, men värre lär det bli när temperaturerna stiger framåt våren och sommaren. Om inte akut lagstiftning antas, så finns risken att Palestinaaktivisterna fullkomligt saboterar valrörelsen.
Låt oss först förstå varför Palestinaaktivisterna är så farliga: I grund och botten är det inte för att de har fel, även om de har det. Många politiska rörelser bygger på okunnighet, men är ändå harmlösa. Att Palestinaaktivisterna inte är det, beror först och främst på deras grundläggande dogm: Att det pågår ett folkmord i Gaza.
Problemet är att om ett folkmord pågår, så är det plötsligt okej att göra i princip vad som helst för att stoppa det. Demonstrera utan tillstånd? Sabotera motdemonstrationer? Förfölja ministrar? Trakassera riksdagsledamöter? Vandalisera synagogor? Massakrera judar på en strand i Australien? Allt går att rättfärdiga. Ändamålet – att stoppa ett folkmord – kan helga alla medel.
Detta har Palestinaaktivisterna såklart gemensamt med klimataktivisterna i grupper som Extinction Rebellion. Om mänskligheten är på väg att gå under, så är det såklart lätt att som aktivist rättfärdiga strategier som att limma fast sig på motorvägen eller vandalisera Stonehenge.
Mänskligheten är inte på väg att gå under, och det pågår inget folkmord i Gaza. Det har dock ingen betydelse.
Skillnaden mellan aktivisterna är att Palestinarörelsen innehåller betydligt fler människor med verkligt våldskapital. Människor vars kulturer inte innehåller de demokratiska reflexer som vi tar för givet i Sverige. I en valrörelse kan det visa sig livsfarligt.
Vi har redan fått en försmak av detta från USA, där Palestinaaktivister förra året demonstrerade utanför en rad vallokaler i Virginia, och i Storbritannien där de störde rösträkningen i lokalvalet i Leeds och sedan, under parlamentsvalkampanjen, blockerade Labourledaren Keir Starmers kampanjbuss. För några veckor sedan avbröts en frågestund i Nya Zealands parlament av aktivister som intagit läktaren. I Australien klättrade aktivister upp på parlamentets tak för att därifrån hänga banderoller.
En svensk valrörelse innehåller många potentiellt enkla måltavlor för våldsaktivister. Vi har valstugor som bemannas av volontärer, ofta ålderstigna sådana. Debatter med lokalpolitiker som hålls inför diverse föreningar och intresseorganisationer, evenemang som oftast helt saknar säkerhet. Almedalsveckan, under vilken diverse ”high value targets” strosar omkring helt fritt med minimala säkerhetsarrangemang. Sedan avrundas allt med vallokaler utan ordningsvakter.
Det räcker med enstaka incident för att valrörelsen, som vi känner den, ska raseras. Om valarbetare i en valstuga misshandlas så kommer andra tveka inför att ställa sig där. Om ett kampanjmöte attackeras så kommer politiker fundera en och två gånger på hur många möten de vågar hålla. Risken är uppenbar att vi får en tystlåten, opersonlig valkampanj där partier låter sin retorik och sina positioner påverkas av en våldsam minoritet.
Om rättsstaten från första början satt hårt mot hårt mot aktivisterna så hade vi kanske inte hamnat här. Nu är vi dock där vi är, och nu krävs akut lagstiftning för att avskräcka potentiella våldsmakare. Till att börja med, höjd säkerhet i vallokaler och kraftigt skärpta straff på alla brott som syftar till att störa både själva valet, och valkampanjen. Frågan är om regeringen förstår allvaret?
