Nyligen fattade Myndigheten för stöd till trossamfund beslut om att stoppa alla bidrag till Jehovas vittnen, detta eftersom JV utesluter homosexuella. Beslutet sammanfaller med ett drev vars syfte tycks vara att flytta fokus från islam och vänsterextremism. Jehovas vittnen borde nekas bidrag, men motiveringen är dålig och riskerar skapa ett farligt prejudikat.

Jag har, för tydlighetens skull, inget till övers för Jehovas vittnen. Som katolik betraktar jag dem överhuvudtaget inte som kristna. Att dra in bidrag med hänsyn till deras syn på homosexualitet är dock fel.

Inget trossamfund, inte ens Jehovas vittnen, utesluter någon för att vara homosexuell. Att leva i ett homosexuellt förhållande är däremot straffbart med uteslutning, och inte bara i JV.

Jehovas vittnen skiljer sig från andra kristna samfund i synen på allt ifrån treenigheten till mer konkreta saker som blodtransfusioner och synen på födelsedagskalas. I synen på homosexualitet så delar JV däremot den syn som alla samfund utom ultraliberala ”kyrkor” som Svenska kyrkan har. Kristendomens syn på sexualitet har varit oförändrad i 2000 år.

Många frågar sig varför kristna inte kan ”hänga med i tiden”. Det är dock att missförstå vad en religion är: Nämligen ett tidlöst moraliskt rättesnöre. En kyrka som anpassar sina doktriner efter tidsandan är snart ingen kyrka alls.

I samma veva som Jehovas vittnen får avslag, publicerar Magasinet Vi en ”hit piece” om Livets Ord, som kallas för en plantskola både för Knutbysekten och ”nya KD”. Helge Fossmo har dock ingen koppling till Livets Ord, och inte heller Åsa Waldau (”Kristi brud”). Den enda kopplingen mellan de två, är att den pastor (alltså inte Fossmo) som först anställde Waldau i Knutby hade gått på Livets Ords bibelskola en gång i tiden.

Att Ebba Busch gått på Livets Ords friskola är allmänt känt. Att, som artikeln menar, hennes krav på klädkod i Riksdagen skulle vara något sorts arv från Ulf Ekman är dock minst sagt långsökt, för att inte säga löjeväckande. Artikeln – som delats av bland andra Margot Wallström – framstår främst som en del av ett drev för att skifta fokus från islam och vänsterextremism till kristendom. Även medias nyuppväckta intresse för ”aktivklubbar” kan knytas till detta.

Kanske är det en slump att JV nekas bidrag mitt i detta drev, kanske inte. Vänsterns inflytande i myndighetsvärlden, och i synnerhet den delen av myndighetsvärlden som delar ut bidrag, är som bekant djupa.

Det finns såklart goda skäl att neka Jehovas Vittnen bidrag. Församlingen har en regel som innebär att medlemmar inte får umgås med före detta medlemmar. Eftersom JV inte tillåter nära relationer med icke-medlemmar, innebär det att den som utesluts ur JV förlorar hela sin sociala krets: Alla vänner ”ghostar” dem, äktenskap går i kras, och barn som bor hemma kastas ut på gatan om de är gamla nog att lagen tillåter det. Det är detta, och inte märkliga regler om födelsedagar och jul, som gör församlingen till en sekt.

Att Jehovas Vittnen dessutom vägrar ingå i totalförsvaret, även i icke-stridande kapacitet, borde vara nog för att motivera att församlingen ska nekas statligt stöd.

Genom att myndigheten istället grundar sitt beslut på JV:s inställning till homosexualitet, så riskerar vi nu att få en ordning där bara ”trossamfund” vars Gud är den rådande tidsandan får statligt stöd. Och då kan stödet – och myndigheten – lika gärna läggas ner.