I dagarna tillkännagav sjukvårdsminister Elisabet Lann att regeringen i höstbudgeten kommer att lägga ytterligare 1,8 miljarder på att korta vårdköerna. Det framstår säkert som okontroversiellt, men utgör i min mening ett misstag. Det är faktiskt inte regeringens jobb att korta vårdköerna.

Något alla politiker och politiskt aktiva vet, men sällan säger öppet, är att den genomsnittliga väljaren inte har så jättebra koll. Om du frågar en vanlig svensk vem som är ansvarig för skolan, kollektivtrafiken, och flyktinginvandringen, så är sannolikheten hög att personen svarar fel. De rätta svaren är kommunen, regionen och staten, respektive.

Väljare skyller på kommunpolitiker för saker som folket i Rosenbad gjort, och på regeringen för saker som deras lokala kommunstyrelseordförande ställt till med. Därför tenderar väljarskiften att vara ganska uniforma: Ett parti som backar i Riksdagsvalet i en kommun, backar också nästan alltid i valet till kommunfullmäktige i den kommunen. Detta trots att vad partiet gjort och hur partiet presterat i rikspolitiken inte nödvändigtvis har någon korrelation med hur de arbetat på lokalnivå.

Det regeringens välvilliga satsning på att korta vårdköer gör, är att sudda ut gränserna ännu mer och göra det svårare för väljare att förstå vilka som är ansvariga. Om du inte får vård i tid, så är det ditt lokala regionstyre som du ska ta chansen att rösta bort i nästa val. Ingen annan.

Ingen region har misslyckats mer med sjukvården än Region Stockholm. Till skillnad från fattigare, glesbefolkade regioner så har Region Stockholm inga ursäkter överhuvudtaget till vare sig vårdköerna, eller till att ambulanstätheten i somras var nere till en (1) ambulans som fick täcka hela Stockholm City.

Region Stockholm styrs av Socialdemokraterna i koalition med Center- och Miljöpartiet, men många stockholmare vet inte vilka som styr, eller exakt vad styret gjort som lett till krisen (i korthet; tvingat mängder av privata vårdgivare att lägga ner).

När regeringen tar sig an att korta vårdköerna, så ger man regionstyrena runt om i landet en chans att skjuta ifrån sig ansvar inför väljarna: Det är inte vi som misslyckats. Regeringen lovade ju att korta vårdköerna, men anslog sedan inte tillräckligt med pengar för det.

För faktum är ju att det är otroligt osannolikt att 1,8 miljarder kommer göra en märkbar skillnad i vårdköerna i tid innan valet. Allt som händer är att regeringen förflyttar ansvaret för ett misslyckade till sig själva från regionerna (varav de flesta styrs av Socialdemokraterna). I värsta fall, om regeringen lyckas korta vårdköerna, så kan det leda till att oansvariga socialdemokrater runtom i landets regionstyrelser blir omvalda.

Regeringen säger visserligen att regionerna kommer krävas på en motprestation, och eventuellt kommer bötfällas om de inte använder pengarna rätt. Det är tyvärr ett tomt hot: Dels eftersom regeringen med nuvarande opinionsläge inte kommer sitta kvar efter valet, och dels eftersom det vore politiskt katastrofalt att ”stjäla” pengar från en region som inte kortat köerna. Böter gör ju bara att regionen får mindre resurser. Om inte regeringen tänker hota med en (eventuellt grundlagsvidrig) tvångsförvaltning av regioner som missköter sig, så har man inte mycket ”piska” att komma med.

Istället för att ödsla mer pengar in i de svarta hål som är regionernas budgetar, så borde regeringen hamra in hos väljarna att vårdköerna – och sjukvården i största allmänhet – är regionernas ansvar. Det är inte regeringens ansvar att lappa till budgetar som spräckts av slöseri, utan att kommunicera hur mycket av regionernas budgetar som i flera regioner inte går till kärnverksamheten; alltså att säkerställa tillgång till vård och kollektivtrafik.

Elisabet Lann menar säkert väl, men satsningen på kortare vårdköer är en politisk felkalkylering.