På valnatten jublade Sverigedemokraterna i Sölvesborg. Det brukar sägas att ”det kostar att regera”, men så blev inte fallet för SD Sölvesborg, som efter att ha regerat i fyra år ökade med hela tio procentenheter. Men sedan gick allting snett. Moderaterna, som gjort ett förlustval, valde att istället för att fortsätta samstyret med SD hoppa i säng med Socialdemokraterna, Centerpartiet och det lokala SoL-partiet. Detta är alltså mer eller mindre det ”breda mitten”-styre som Centerpartiet efterfrågat på riksnivå. Vad håller Moderaterna på med? Enligt min mening bör det hela betraktas som ett varningsskott.

Läs även: SD förlorar makten i Jimmie Åkessons hemstad

Det är inte bara i Sölvesborg som Moderaterna nu gått ihop med Socialdemokraterna. I Örebro där jag själv bor kampanjade Moderaterna som ett oppositionsparti, men har nu i efterhand valt att gå i koalition med Socialdemokraterna och – ni gissade det – Centerpartiet. I Linköping styr Moderaterna och Socialdemokraterna ensamma. Detta är alltså landets femte och sjätte största kommun som nu styrs tillsammans av politikens huvudmotståndare. Totalt finns det 19 kommuner där M och S ensamma styr tillsammans, och ytterligare 28 där de styr tillsammans med stöd av andra partier.

Enligt DN är förklaringen till att de forna motståndarna går ihop i allt fler kommuner det osäkra världsläget. Denna förklaring brister i mitt tycke, inte minst eftersom det inte är helt uppenbart vad kommunerna ska göra åt det ”osäkra världsläget”. Kommuner har inte makt att vare sig sänka bränsleskatten, elskatten, bygga kärnkraft, rusta upp försvaret eller något annat som eventuellt skulle kunna bidra till att avhjälpa den kris vi nu finner oss i. Med M + S i en koalition är risken snarare uppenbar att kommunernas kris förvärras genom att S i de här kommunerna får igenom utgiftsökningar, samtidigt som M får igenom skattesänkningar, med budgetunderskott som följd. Ett tydligt höger- eller vänsterstyre är bättre än den kombinationen.

Varför ser vi då så många ”oheliga allianser”? Jag tror att svaret – som så ofta i svensk politik – handlar om SD. Det är ingen, allra minst SD, som inbillar sig att Moderaterna och de övriga borgerliga partierna hade valt att samarbeta med SD om man inte varit absolut tvungna. Utan SD:s stöd hade både Moderaterna och Kristdemokraterna fått finna sig i permanent exil från regeringsmakten, ute på en politisk ökenvandring med oberäkneliga konsekvenser. Eller?

Läs även: Hjort: Snart närmar sig Socialdemokraterna SD

Syftet med de udda lokala samarbetena är rätt enkelt, nämligen att minska Sverigedemokraternas inflytande. Dels genom att SD inte får inflytande i kommuner där man logiskt sett borde ha det (som Sölvesborg), men ännu mer genom att M signalerar till att SD att vi har alternativ. Moderaterna vill på ett måttligt subtilt sätt tala om för SD att de ska veta att om de tror att de kan begära allt mellan himmel och jord bara för att de är största parti i regeringsunderlaget, så bör de tänka igen.

Moderaternas budskap är att de, om de blir tillräckligt desperata, faktiskt har andra samarbetsalternativ, och därför bör SD passa sig för att sticka upp för mycket, och i synnerhet passa sig för att destabilisera regeringssamarbetet genom att göra upp med Socialdemokraterna i enskilda frågor som inte täcks av Tidöavtalet – något SD tekniskt sett har rätt att göra.

Genom att visa att man kan och är villiga att samarbeta med Socialdemokraterna på kommunal nivå, så förbättras Moderaternas förhandlingsposition även på riksplanet gentemot Sverigedemokraterna. Den som inbillat sig att Moderaterna och Sverigedemokraterna nu skulle vara kompisar bör tänka om.

Åkesson och Kristersson kommer aldrig att hoppa i samma badtunna, utan detta är ett samarbete som alltid kommer att präglas av kall realpolitik. Detta är något båda parter, och dess väljare, gör väl i att komma ihåg.

Läs även: Sjölander: Hur lång tid kommer integrationen att ta?