På Aftonbladet Debatt skriver 30 debattörer, bland dem Annika Strandhäll och Amineh Kakabaveh, att kvinnor från och med klockan 16:11 varje arbetsdag slutar få betalt. Så stor är nämligen löneskillnaden mellan män och kvinnor, omräknat i minuter arbetstid baserat på en åttatimmarsdag. Tyvärr bygger debattartikeln på floskler och faktoider, mer än på empiriska fakta.

SE ÄVEN: I år jobbar kvinnor gratis från 16.11 – mer än i fjol

Som bakgrund har jag själv undervisat på högskolenivå i just jämställdhetsekonomi. I debattartikeln skriver man att lönegapet inte beror på att kvinnor ”väljer fel yrken”. Detta är dock ett påstående man inte backar upp, trots att mängder av forskning finns på området. Kvinnor tenderar att välja arbetslivsbalans och anställningsförmåner över lön. Detta är såklart inte att ”välja fel” – det finns, nationalekonomiskt sett, inget rätt eller fel val här – utan att prioritera annorlunda.

All denna forskning väljer debattörerna att ignorera. Istället menar de att kvinnors livsviktiga arbete undervärderas. Gott så. Intressant nog är alla tre yrken de nämner som exempel – förskollärare, undersköterskor och socialsekreterare – yrken inom den offentliga sektorn. Det är ingen slump.

Verklig skillnad? Bryt statsmonopolet!

När anställda har få alternativ, så försämras deras förhandlingsposition. Om det bara finns en enda arbetsgivare i hela landet – staten (eller regionen) – som anställer personer med ditt yrke, så har du inte mycket att sätta emot i en löneförhandling. Detta drabbar både män och kvinnor i offentlig sektor (och därför har Sverige också uselt betalda poliser och soldater, två i högsta grad mansdominerade yrken).

Därför är privata alternativ inom välfärden livsviktigt inte bara för brukarnas valfrihet, utan för att personalen med trovärdighet ska kunna hota med att sluta och börja jobba någon annanstans. Av någon inte helt outgrundlig anledning drar tyvärr inte vänsterdebattörerna med Strandhäll i spetsen sitt resonemang till denna mycket logiska slutsats.

Den dyra diskrimineringen

Vidare: Rent nationalekonomiskt är det faktiskt nästan omöjligt för privata arbetsgivare att diskriminera. Ett företag som vägrar att anställa kvinnor (oavsett hur kompetenta de är), blir snabbt utkonkurrerat av företag som anställer både män och kvinnor. Ett företag som betalar kvinnor mindre än de är värda, blir snabbt utkonkurrerat av ett konkurrerande företag som kan headhunta kompetenta kvinnor från det diskriminerande företaget och betala dem efter förtjänst.

Redan under tidigt 1970-tal konstaterade Gary Becker, nobelpristagare och husgud bland arbetsmarknadsekonomer, att diskriminering från företag inte kan överleva på en konkurrensutsatt marknad.

Detta innebär tyvärr inte att kvinnor inte kan diskrimineras i den privata sektorn. Det kan ske, oftast som ett resultat av kundpreferenser: Om en stor andel av kunderna till en bilverkstad inte litar på att en kvinnlig mekaniker kan laga deras bilar, så kommer verkstaden inte att anställa kvinnor (eller, om den gör det, så kommer de kvinnliga mekanikerna att tjäna mindre eftersom de drar in mindre pengar). Detta även om ägaren i grund och botten inte har något emot att anställa kvinnor eller något tvivel om deras kompetens. Det är kunderna som bestämmer, på gott och ont. På samma sätt kan restauranger diskriminera till förmån för kvinnliga servitriser eller bartendrar, om de vet att kunderna föredrar dem.

Om kunden är villig att betala ett tillräckligt högt premium för diskriminering, så kommer marknaden att tillgodose efterfrågan. Det är dock kundpreferensen som får företaget att diskriminera, inte att företagen – som Strandhäll med anhang tycks föreställa sig – ingår i någon sorts patriarkal konspiration.

Hur Strandhäll och Kakabaveh ökat könsdiskrimineringen

På samma sätt kan företagare komma att diskriminera om deras existerande anställda kräver det. Om ett företag exempelvis har en stor andel anställda som är muslimska män, och dessa inte känner sig bekväma med att ta order från kvinnliga chefer. I detta läge kan företaget komma att diskriminera mot kvinnor och välja att rekrytera en man till en chefsposition, även om det finns en mer kompetent kvinna till förfogande. Visserligen förlorar de på att inte anställa kvinnan, men ett uppror med eventuella massuppsägningar från personalstyrkan kan lätt bli ännu dyrare.

Kort sagt: Företag diskriminerar när och i den utsträckning det är ekonomiskt rationellt att diskriminera. Varken mer eller mindre.

Tack vare den massinvandring som både Strandhäll, Kakabaveh och många andra på listan var med och möjliggjorde, så blir det idag tyvärr rationellt för allt fler företag att diskriminera mot kvinnor: När miljoner människor invandrar från Mellanöstern, så tillkommer också en hel skara nya konsumenter och arbetare med diskriminerande preferenser mot kvinnor. Människor som är skeptiska till att låta en kvinna meka med deras bilar, och som tycker att det vore förödmjukande att ha en kvinna som chef.

Återigen, som i fallet med privata alternativ i välfärden, så underlåter sig debattörerna att dra den mycket logiska slutsatsen att invandringspolitiken haft en negativ inverkan på kvinnors lönesituation. Att kommuner använder kvinnodominerade omsorgsjobb som integrationsprojekt och väljer att anställa allt fler outbildade (billiga!) invandrade kvinnor, har sannolikt inte heller varit bra för löneutvecklingen.

Biologin är inte politiskt korrekt

Bland de reformer debattörerna föreslår, så är bevisläget i forskningen generellt tveksamt. Det finns fördelar med rätt till heltid, men implementeringen har ofta gått sisådär när det införts. Delad föräldraledighet kan ha en positiv effekt på lönegapet, även om detta ifrågasätts av nyare forskning. Nationalekonomiskt sett är det stora problemet att forskning tyder på att rätt få män skulle ta ut sina 240 dagars föräldraledighet.

Istället skulle en stor del av ledigheten sannolikt bränna inne: Pappa skulle välja att inte ta ut dagarna, men skulle inte kunna föra över dem till mamma. Fler barn skulle istället börja förskola ännu tidigare än idag. Detta innebär dels en utgift på upp till 1783 kronor i månaden för mamma och pappa, dels att de förskollärare som Strandhälls gäng ömmar för i sin debattartikel får ännu större barngrupper med fler omsorgskrävande spädbarn att hantera.

Fokuset på föräldraskap är dock i grunden korrekt, eftersom en stor del av lönegapet mellan män och kvinnor främst uppstår i och med att kvinnor får barn. Inom forskningen pratar man allt oftare om ett ”motherhood pay gap”.

En (o)möjlig lösning

Efter att ha avfärdat debattörernas premisser och förslag, är det väl inte mer än ett rätt att jag lägger fram ett eget, också relaterat till just föräldraskap, men uppbackat av åratal av forskning: Ge hela barnbidraget till mamma.

Från början fick mödrarna hela barnbidraget. När detta ändrades och papporna började få hälften, så var tanken att det skulle uppmuntra män att bli mer delaktiga i sina barns liv och mer involverade i köpbeslut som rörde barnen. Så blev det inte.

Istället fick kvinnorna, för vilka barnbidraget ofta var en inte oansenlig del av den totala inkomsten, mindre att röra sig med, och en lägre andel av barnbidraget gick efteråt till barn- och hushållsrelaterade utgifter (eftersom papporna fortsatte konsumera som vanligt).

Forskningen är också tydlig med att när kvinnor har lägre inkomster – vare sig inkomsten kommer från löner eller bidrag – så får de också mindre att säga till om i hushållet. Att ge hela barnbidraget till mamma gör inte bara att hon och barnen får det bättre materiellt och att inkomstklyftan minskar, utan innebär också i förlängningen att papporna börjar utföra en högre andel av det obetalda hemarbete som vänsterdebattörerna ondgör sig över att kvinnor idag får utföra. Detta samband har observerats i otaliga studier i både första- och tredje världen.

En så ”ofeministisk”, för att inte säga osvensk, reform lär vi tyvärr aldrig få se, vilka starka empiriska bevis som än finns. Jämställdhetspolitiken drivs nämligen av känslor och faktoider, inte av vetenskapliga fakta. Och det är särskilt synd för Sveriges kvinnor.