Ännu en socialdemokrat har ertappats med att tala lite för mycket klarspråk om partiets integrationspolitik. Denna gång var det Emilia Wikström Melin i Region Stockholm som försa sig: Ja, Socialdemokraterna vill bygga mer blandat. Den som inte gillar sin nya (invandrade) granne, får väl helt enkelt flytta.

Detta är dock inte tvångsblandning enligt henne: Du kan stanna kvar och ”beblanda” dig med dina nya grannar, eller flytta till ett område som Socialdemokraterna ännu inte hunnit ”blanda”.

SE ÄVEN: Socialdemokrat om blandningspolitiken: Vill du flytta så får du

Socialdemokraternas dilemma är att de dels måste förneka att de har en tvångsblandningspolitik, men samtidigt försvara samma tvångsblandningspolitik som de hävdar att de inte står för. Socialdemokraternas budskap det senaste halvåret kan sammanfattas som: ”Vi vill inte se tvångsblandning, men om vi inte blandar befolkningen är det omöjligt att bryta segregationen”.

Eftersom befolkningen inte kommer att blanda sig frivilligt, så återstår bara någon form av tvångsblandning. Eller?

Faktum är att det går att skapa en naturlig blandning av människor från olika bakgrunder. Det kräver dock att man tar ett steg bakåt: Varför vill ingen bo i miljonprogramsområdena?

Ursprungligen kanske svaret var att byggnaderna var tråkiga, sovjetiska betongblock långt ifrån allting människor vill bo nära. På de punkterna har områdena dock blivit mycket bättre sedan de byggdes.

Anledningen till att svenskar – och nästan alla invandrare som har råd med det – väljer att bo någon annanstans, är att områdena är otrygga och kulturellt främmande, med normer som, även om de inte alltid är objektivt sämre, är sådana svenskar inte vill leva under.

Det går att få svenskar att flytta in i utanförskapsområden, helt frivilligt. Det kräver dock att en del av de som nu bor där flyttar ut – och då inte ur bostadsområdet, för det är bara att flytta problemet, utan ut ur landet.

Ponera att regeringen lyckades åstadkomma en omfattande återvandring, både av den frivilliga typen och av kriminella som utvisas med tvång. Sverige som helhet skulle gynnas, men allra störst skulle skillnaden bli i just utsatta områden. Där det idag skjuts och sprängs mest, blir det också störst skillnad om skjutningarna och sprängningarna upphör.

Och om så sker, så kommer också den av socialdemokraterna så eftertraktade blandningen. Det kan knappast ha undgått någon att bostäder är dyra i Sverige, och att räntorna inte längre ligger på noll. Trots detta betalar svenska bostadskunder regelbundet flera hundratusen extra, bara för att få slippa bo i ett utsatt område. Företag i sin tur betalar extra för att slippa ha kontor och butiker i samma områden.

Det är inget irrationellt köpbeteende, utan en kalkyl: Trygghet är värdefullt. Svenska normer är värdefulla. Om ett område bara har de två sakerna, så kommer de attrahera vanliga svenskar – även om det fortfarande har sina sidor (som tråkiga betongklossar). Eftersom det är en förhållandevis liten grupp invandrare som står för större delen av problemen, så kan även en begränsad återvandring av rätt individer få stor effekt.

Att Socialdemokraterna inte vill gå den vägen kan bero på att syftet med politiken inte är (bara) att bryta segregationen. Mona Sahlin uttryckte en gång att ”svenskarna måste integreras in i det nya Sverige.” Socialdemokraternas politik har än idag udden riktad inte bara mot att integrera invandrare i svensk kultur, utan att tvinga svenskarna att integreras i det mångkulturella samhälle de skapat. Att tvångsblanda återstående svenska områden är, sett utifrån det perspektivet, en utmärkt idé.

Fler socialdemokrater borde följa Emilia Wikström Melins exempel och vara ärliga med sina planer.