I en intervju i DN igår gick Magdalena Andersson till hård attack mot Henrik Jönsson, en youtuber som gjort sig känd för sina videoessäer om allehanda politiska ämnen. Andersson, som alltså inte är youtuber utan ska föreställa statsministerkandidat, misstänkliggör Jönsson, inte på grund av någonting han sagt, utan för att hon inte vet vilka som finansierar honom. Utöver att vara ett helt ogrundat angrepp, är det ett minst sagt märkligt strategiskt val.

Läs även: Hjort: Varför sparkades El-Haj?

Statsministerkandidat Andersson antyder att Jönsson är en rysk desinformationsagent, finansierad av Kreml. Hon säger det så klart inte rätt ut, men intervjun handlade om Rysslands påverkansoperationer inför EU-valet. Att Jönsson mig veterligt aldrig uttryckt sig positivt om Ryssland eller negativt om Ukraina verkar inte spela någon roll i Anderssons tankevärld. Det är inte heller uppenbart vad Ryssland skulle tjäna på att finansiera högerdebattörer eller -organisationer i Sverige, då den svenska högern ju alltid varit mer positiv till Nato och till försvarsutgifter i största allmänhet än Socialdemokraterna.

Det farligaste med Anderssons utspel är att det reducerar och drar ett löjets skimmer över ett viktigt ämne. Faktum är att Ryssland sponsrar politiska grupperingar i många länder. Det finns organisationer både till höger och vänster som antingen bevisligen sponsrats av Ryssland eller med god anledning kan misstänkas för att ha gjort det.

Problemet för Andersson är att sådana organisationer i Sverige, nästan uteslutande står till vänster: Svenska Freds är ett typexempel på en organisation som sedan krigets utbrott spridit rysk propaganda. Om de är nyttiga idioter eller betalda agenter vet vi inte.

Nyligen avslöjades också den lettiska Europaparlamentarikern Tatjana Ždanoka, en vänsterpolitiker som tidigare tillhört den Gröna gruppen, med att i åratal ha jobbat åt den ryska underrättelsetjänsten FSB, som efterträdde sovjetiska KGB. Trots detta är det ingen som frågar sig hur djupt Rysslands nätverk bland gröna politiker går, trots att det är de gröna politikerna som avvecklade kärnkraften och gjorde Europa beroende av rysk gas.

Givetvis bör det tillstås att det finns människor och rörelser till höger vars kopplingar också kan ifrågasättas. Som exempel kan nämnas Tucker Carlson, som antagligen måste vara världens nyttigaste idiot, alternativt världens bäst betalda agent. Henrik Jönsson är dock ingen Tucker Carlson. Långt därifrån.

Om Magdalena Andersson var intresserad av att bekämpa verkliga påverkansoperationer, istället för att använda ”rysk agent” som ett politiskt slagträ likt hon och hennes gelikar tidigare använt ”rasist”, så skulle hon först och främst fokuserat på att rensa upp i de egna vänsterleden. Istället riskerar hon att göra ”rysk agent” till ett lika urvattnat begrepp som ”rasist”, något som vore oturligt inte minst eftersom ryska agenter (precis som rasister) faktiskt finns på riktigt, om än inte i den utsträckning Socialdemokraterna inbillar sig.

Läs även: Andersson i blåsväder efter attacken mot Jönsson: ”Helt oerhört”

Vad är det då för strategi som ligger bakom att – jag kan inte nog betona – statsministerkandidat Magdalena Andersson väljer att angripa en youtuber?

Den mest generösa förklaringen är att hon inte begriper sig på modern teknik. Kanske är Magdalena Andersson en gammal tant som inte förstår att det numera går att tjäna pengar på det tocken däringa ”inter-nätet” som ungarna jämt håller på med. I så fall är det rimligt för henne att anta att det måste finnas utomstående krafter som finansierar Jönsson. Problemet är att Andersson är född 1967, inte 1927. När hemdatorer slog igenom i mitten av 1990-talet hade hon inte ens fyllt 30.

Den andra förklaringen är att hon ser Henrik Jönsson som ett politiskt hot som till varje pris måste oskadliggöras, medelst smutskastning om så krävs. Med all respekt för Jönsson, så håller inte denna förklaring heller. Hans youtubekanal har 133 000 prenumeranter. Detta är imponerande för en svenskspråkig, politisk youtubekanal, men det är inte direkt PewDiePie-nivåer.

Vidare kan de allra flesta prenumeranter och tittare antas vara människor som redan tydligt och bestämt står till höger – alltså inte de svävande mittenväljare ’Magda’ och hennes parti siktar på att vinna över i nästa val.

Den tredje och enklaste förklaringen, är att utspelet inte hade någon strategi, utan var impulsartat och improviserat. Enligt journalisten som genomförde intervjun så tog Andersson upp Henrik Jönsson på helt eget bevåg. Kanske råkade Andersson precis före intervjun snubbla på Jönssons kanal, varpå hon blev sur över något han sa, vilket sedan ledde till att hon odisciplinerat råkade attackera honom under intervjun utan att riktigt tänka på vad hon påstod? Inte helt olikt en hockeyspelare som tappar temperamentet och crosscheckar en motspelare helt i onödan.

Skulle en partiledare verkligen kunna ha så dålig impulskontroll att hon inte kan lägga band på sig efter att ha sett ett klipp på Youtube? För ett år sedan sågs Andersson som Sveriges kanske mest slipade politiker. De senaste månaderna har det dock varit misstag efter misstag, inte minst i hanteringen av Jamal El-Haj, där Andersson lyckades reta upp alla läger genom att först passionerat försvara och sedan överge ledamoten.

Den enklaste förklaringen är ofta den korrekta, och den enklaste förklaringen på Magdalena Anderssons utspel är att hennes politiska instinkter och temperament inte är av den kvalitet som hon tidigt i sitt partiledarskap gav sken av. Det vi de senaste månaderna fått börja se är Anderssons rätta ansikte. Och det är ingen vacker syn.

Läs även: Hjort: Magda skämmer ut sig om Henrik Jönsson