När Ellerströms ger ut Michel Houellebecqs debutroman Konkurrens till döds i en lätt uppdaterad version är den försedd med en tidsenlig triggerwarning: ”I boken förekommer ord som kan uppfattas kränkande”, varnas läsaren som står i begrepp att träda in i Houellebecqs dystopiska berättelse om en uttråkad mellanchef i ett Paris bortom turiststråken. Romanen är sannerligen oroande och förtjänar en rejäl triggerwarning, dock inte på grund av enstaka ”kränkande ord”, utan för att den skoningslöst avslöjar en ekande tomhet som riskerar att drabba oss alla, den fasansfulla existentiella ensamhet som är människans grundläggande villkor.

Houellebecq gjorde sig ett namn som den franska litteraturens enfant terrible redan med sin debut. Den desillusionerade skildringen av människans kamp för framgång, inte bara karriärmässig och ekonomisk sådan, utan också sexuell, uppfattades som sensationell (och upprörande) när den publicerades 1994. Med uppföljaren Elementarpartiklarna (1998) nådde han internationell ryktbarhet och de följande romanerna, bland annat Plattform och Underkastelse befäste hans rykte som en kontroversiell och dystopisk cyniker.

Samtidigt läses han av hundratusentals människor och är översatt till i princip vartenda europeiskt språk, hyllas och prisas – han har bland annat erhållit Goncourtpriset. Flera av hans böcker har också dramatiserats och filmatiserats. Houellebecq är, utan överdrift, en av samtidens mest lästa och älskade författare. Vad är det då i hans författarskap som talar till så många? Det handlar, tror jag, om igenkänning, om en förmåga att beskriva ett existentiellt tillstånd som är alltför välbekant för många människor.

Den namnlöse datateknikern, berättaren i Konkurrens till döds, lever ett torftigt, på gränsen till totalt innehållslöst liv. Han rör sig mellan sin trånga lägenhet i ett anonymt bostadsområde och kontoret, tillbringar dagarna vid skrivbordet och kvällarna i soffan. Han äter portionsförpackad mat som värms i mikrovågsugnen, ser meningslösa tv-program, runkar lite förstrött och odlar ett lågintensivt förakt för i princip allt. Han har ingen partner och inga nära vänner. Han är trettio år och har gett upp. Det enda han orkar drömma om är sex: En varm, villig, generös kvinna som tar emot honom utan att ställa några särskilda krav.

Läs även: Så leder oss Kierkegaards förförare bortom den moderna kärlekens paradox

Drömmen om kvinnan återkommer i Houellebecqs romaner, eller, snarare, drömmen om något eller någon som ska skänka livet mening och dämpa den bultande smärta själva existensen innebär. Houellebecqs böcker präglas av längtan, en längtan efter den där kärleken som botar ensamheten, som gör vardagen skimrande och det futtiga vackert. Ofta läses Houellebecq som en skildrare av män och manlighet. Så menar exempelvis Valerie Kyeyune Backström på Expressens kultursida att Houellebecqs debut ”förutsåg alla incels”. Det är en förenkling. Jag vill påstå att männen i Houellebecqs värld framför allt är människor och att längtan efter att vara nära en annan människa är en universell mänsklig längtan.

För männen i Houellebecqs romaner – Michel och Bruno i Elementarpartiklarna, Michel i Plattform, Daniel i The possibility of an island – gestaltas denna längtan som ett rent fysiskt begär efter sexuell tillfredsställelse. Hade Houellebecqs tveksamma hjältar varit av kvinnligt kön hade denna längtan måhända klätts i mindre brutala, mer smäktande ordalag. Houllebecq är nämligen, menar jag, romantiker snarare än cyniker. De ensamma männen som befolkar hans romaner förenas i sin flämtande, men levande, tro på kärlekens möjlighet. De lever på hoppet om kärleken som ska fylla tomheten och fördriva ensamheten.

Ingen kan beskriva ensamhet, och den ofrivilliga ensamhetens, påverkan på en människas liv och världsbild så övertygande som Houellebecq. I sina skildringar av tomhet, meningslöshet och isolering talar han rakt in i samtidens bultande hjärta. Aldrig har människan varit så ensam som nu, och aldrig har hon mått så dåligt.

I engelskan skiljer man mellan lonely och alone, där det förstnämnda betecknar ett negativt tillstånd av tomhet och isolering och det senare är neutralt. Ett tredje begrepp, solitude, beskriver en positiv form av ensamhet, den självvalda avskildheten som ger utrymme för återhämtning, reflektion och sinnesfrid. Den ensamhet som inte är självvald, som inte tycks ha något slut, leder sällan till sinnesfrid. Den leder snarare till oro.

Michel Foucault beskriver i Övervakning och straff, fängelsets födelse hur påtvingad ensamhet, tystnad och isolering har spelat en avgörande roll i regleringen av människans tillvaro. Isolering, påtvingad ensamhet och tystnad, är en beprövad tortyrmetod. Den påtvingade ensamheten har praktiserats på institutioner som fängelser, mentalsjukhus, barnhem och uppfostringsanstalter för att bestraffa och fostra, som en metod att kuva och bryta ner människor. Den som lever ett liv lika torftigt som mellanchefen i Konkurrens till döds tappar till slut förståndet: ”Jag befinner mig i avgrundens mitt. Min hud känns som en gräns, och yttervärlden som något som vill krossa mig. Känslan av separation är total, hädanefter är jag fånge i mig själv”, som den olycklige datateknikern uttrycker det i romanens avslutande rader.

Läs även: Veckans poet: Stefan Albrektsson – ”Poesin ska vara fylld av fåglar”

Människan är nämligen, som redan Aristoteles påpekade, en social varelse. ”Ingen människa är en ö”, som teologen John Donne uttryckte det på 1600-talet. Vi är och blir till människor tillsammans med andra människor. Människan är inte till sin natur en solitär, utan en flockvarelse. Utan en flock vet vi inte vem vi är. Vi tappar bort oss själva och vår mänsklighet.

Hur ska vi då fördriva ensamheten? Houellebecq laborerar med olika lösningar i sina böcker. De deprimerade männen använder sig av alkohol och droger, köper sex och försöker sig på religion. Inget tycks förmå fylla avgrunden i deras själar. Det som, i alla fall tillfälligt, förmår skänka en smula lycka är, ja just det, kärleken till en annan människa.

När Michel, den apatiske huvudpersonen i Plattform, möter Valérie lyfts han ur sin likgiltighet och när Michel, som en av bröderna i Elementarpartiklarna heter, återförenas med sin tonårsförälskelse Annabelle, lever han kort upp. Brodern Bruno möter Christiane på ett sexläger och får under en kort tid uppleva kärlek. En kort stund lindras både den sexuella klådan och den existentiella ensamheten – men katastrofen väntar givetvis runt hörnet.

Illusionen om kärlekens helande kraft visar sig vara just en illusion och sensmoralen tycks vara att ingen undgår ensamheten. Vi har skapat ett samhälle och en kultur som omöjliggör djupa och varaktiga relationer, en värld där kärleken har svårt att överleva är det budskap Houellebecq ständigt skriver fram. Det är ett budskap värdigt en triggerwarning, eftersom insikten om själens obotliga ensamhet riskerar att krossa oss.