När vänstern använder klimatet och högern använder laglösheten som ursäkt för större statligt ingripande, blir champagnesabrering en motståndshandling, helt i Henrik Jönssons anda!
Under napoleonkrigen lär de franska kavalleristerna ha underhållit champagneänkan Madame Clicquot genom att slå toppen av hennes flaskor med sina sablar. Fenomenet blev snabbt populärt och är i dag känt som “champagnesabrering”.
Huruvida denna berättelse är sann eller ej lämnar jag åt historikerna att avgöra, men dess andemening är värd att ta fasta på: i tider av svårigheter och lidande är lättsamhet och flärd en nödvändig överlevnadsmekanism.
Friedrich Nietzsche introducerade i Tragedins födelse (1872) guden Zeus båda söner Apollon och Dionysos som symboliska och filosofiska motpoler, där den apolloniska driften karaktäriseras av rationell ordning – och den dionysiska av extatiskt kaos. Nietzsche betraktade sammansmältningen av dessa båda impulser som nödvändig för högkulturens utveckling, och balansen mellan dessa krafter kan betraktas som temperaturmätare på tidsandan.
Tidsandan transcenderar nämligen både dagspolitik och enskilda åsiktsströmningar, och verkar istället på ett kollektivt och till stor del omedvetet plan. Både till höger och vänster uttrycks just nu en moraliskt förmanande ideologi med allt mer auktoritära inslag: för vänstern tar ”samhället ett kliv fram” med ordet kontroll som ledstjärna – och hos högern presenteras ”hårdare tag” närmast som en universallösning.
Läs även: Henrik Jönsson: Kyrkan borde inte handla om politik alls
Den auktoritära moralismen rationaliseras sedan genom problembeskrivningar som passar den egna ideologin: Vänstern tar klimatet som intäkt för att legitimera repression av konsumtionsmönster, medan högern tar våldsproblematiken som intäkt för att införa ett övervakningssamhälle. Trots att båda dessa frågor är komplexa och bör tas på allvar, så reduceras de i den rådande tidsandan till en form av eskatologi där världen förväntas gå under om medborgarna avviker från den föreskrivna moralordningen.
Reaktionerna på de oförargliga champagnesabreringar jag själv och mina intervjugäster ibland delar i sociala medier speglar detta förhållande: en buttert instrumentell höger som uppfattar sabrering som frivolt slöseri (korrekt utförd är spillet vid en sabrering minimalt) — och en vänster som likt Johannes Klenell (Arbetet 14/9) avfärdar det hela som en klassperversion i form av ”greve-lajv”. Reaktionerna är snarlika i sitt fördömande, där endast den ideologiska ytbehandlingen anpassats för att tilltala höger respektive vänster – men där den underliggande auktoritära moralismen är densamma.
Moralfilosofen Susan Wolf argumenterar i sin essä Moraliska helgon (1982) mot betvingande moraliska helgonideal eftersom dessa ytterst fordrar självutplåning till så hög personlig kostnad att de blir moraliskt oförsvarliga — oavsett om det gäller dygdsignalerande sterilisering av klimatskäl eller kulturkonservativt sipp frigiditet.
Som kontrast försvarar Sabine Melchior-Bonnet i sin unikt franska bok Det frivolas historia (Atlantis, 2014) istället det flamboyanta lättsinnet, vilket ytterst utgjorde den motståndskraft som trumfade det moralistiska jakobinska skräckväldet och som transformerade det post-revolutionära Paris till modets, estetikens och flärdens huvudstad.
Läs även: Henrik Jönsson: Kulturkrigarens skäl
Det är ur detta perspektiv talande att dramaten sätter upp ”Cabaret” just nu — en musikalgestaltning av hedonistisk utlevnad som reaktion på det tyska 1930-talets auktoritära politisering. Höger respektive vänster kan naturligtvis båda använda Cabaret som en projektionsyta för sin egen syn på varifrån det betvingande politiska förtrycket kommer (Sverigedemokrater eller wokeism?) — men att reducera frågan om Zeitgeist till partipolitik är att inte se tidsandans skog för alla sakpolitiska träd.
Kampen står inte mellan vänsterns eller högerns moraliska doktriner, utan mellan den auktoritära moralen som fenomen och den frivola frihetens existensberättigande. Och denna frihet ser nu i hög grad ut att behöva försvaras genom introduktion av lite dionysiskt kaos i ett samhälle som i allt högre grad präglas av skam, skuld och betvingande moralism.
Således bekänner jag mig stolt till samma tradition som Napoleons kavallerister, och betraktar – för att parafrasera DN:s klimatdeprimerade kulturchef Björn Wiman – champagnesabreringen som “en lustfylld motståndshandling mot vår tids moralism”.
Henrik Jönsson är entreprenör, författare och krönikör. Han har grundat och utvecklat flera IT-företag, och hans YouTube-kanal om politik, filosofi och kulturfrågor har idag nära 100 000 följare. Henrik beskriver sig själv som libertarian, och företräder som debattör en frihetlig idétradition.
