Kyrkan borde vara en fristad från politik, men eftersom vänstern ohämmat använder kyrkan som arena tvingas också högern att spela med. Bäst vore dock om detta upphörde.
I barndomen hade jag en vän som var besatt av fotbollsspelaren Maradona. Som måttligt fotbollsintresserad var det tidvis påfrestande att behöva lyssna på hans ständiga utläggningar om Maradonas stora förtjänster, men de flesta av oss kompisar lät honom hållas eftersom han i övrigt var rolig att umgås med. Brytpunkten kom dock när han en dag avbröt ett programmeringsmöte i vår lokala datorklubb för en utläggning om Maradonas avgörande betydelse för fotbollslaget Barcelona – vilket slutade med att han handgripligen blev utslängd. Som det står i Predikarens tredje kapitel: “Tiga har sin tid, och tala har sin tid.”
Ett beteende som är önskvärt i en viss situation kan vara helt oacceptabelt i en annan, och den mänskliga civilisationens toleranta samexistens bygger på förmågan att genom hänsyn och lyhördhet förstå detta.
“Mitt rike är icke av denna världen” säger Jesus i Johannesevangeliets kapitel 18:36. Det var ett banbrytande utspel i en tid präglad av tilltagande politisering av religiösa frågor. Uppdelningen mellan det profana och det sakrala banade gradvis väg för det toleranta samhälle där den politiska makten separerats från individuella religiösa övertygelser.
Läs även: Henrik Jönsson: Kulturkrigarens skäl
Denna utveckling fullföljdes på sund liberal grund av den första Alliansregeringen, som 2007 deklarerade avsikten att politiska partier på sikt inte borde verka inom kyrkopolitiken alls. Konsekvenserna av att de borgerliga partierna stegvis avvecklade sitt engagemang inom kyrkan blev dock det motsatta: Det maktvakuum som uppstod fylldes nämligen genast av vänsterpolitiker – vilka på ideologisk grund inte betraktar någon samhällssfär som fredad från politiken. Johan Sundéen beskriver exempelvis förtjänstfullt i sin bok 68-kyrkan (Bladh by Bladh, 2017) hur vänsteraktivister redan under 60-talet försökte ersätta kyrkans religiösa ideal med marxistisk omfördelningslära.
Den tilltagande vänsterpolitiseringen uttrycks kanske främst av ärkebiskop Antje Jackeléns återkommande sakpolitiska aktivism. I samband med migrationskrisen 2015-2016 inkom exempelvis svenska kyrkan med remissvar som tog ställning mot regeringens översyn av svensk uppehållstillståndspolicy – och bara i år har kyrkan inkommit med inte mindre än 35 politiska remissvar rörande allt från skogsbruk till pandemihanteringsåtgärder. Ett av de mer uppmärksammade utspelen gjordes den 6 april i år, när Jackelén i Sveriges television fastslog att regeringens förslag om språktest som krav för medborgarskap inte borde genomföras.
Det står naturligtvis Jackelén fritt att som privatperson ägna sig åt vilken typ av aktivism hon vill, men att i egenskap av ärkebiskop reducera kyrkan till en politisk kampanjorganisation underminerar dess andliga syfte.
Läs även: Vår Gud är fortfarande en väldig politisk borg
I skriften Till den kristna tyska adeln (1520) understryker Luther att dopet gör varje kristen till sin egen präst, med både plikt och förmåga att självständigt avgöra vad som är rätt och fel – utan inblandning av institutionaliserade moraliska auktoriteter. Tvåregementsläran föreskriver vidare att världslig och andlig makt ska skiljas åt, så att det praktiska samhället inte teokratiseras – och så att kyrkan i sin tur inte politiseras.
Avstegen från dessa båda principer som ärkebiskop Antje Jackelén pådriver leder inte bara till en polarisering av det kyrkliga rummet – där troende som inte delar ärkebiskopens syn på omfördelningspolitik exkluderas – utan speglar också en generellt tilltagande politisering av hela det svenska samhället.
Borgerligheten har nämligen på område efter område fått ge upp sina kommandohöjder till förmån för den aktivistiska vänstern. Muséer och konsthallar har försetts med identitetspolitiska “förklaringar” av kulturhistoriska uttryck som vänstern finner problematiska. Tidningarnas kultursidor förmår inte längre skildra böcker eller filmer utifrån deras konstnärliga integritet, utan utfärdar istället omdömen rörande hur väl de reproducerar önskvärda politiska ideal. Teater och opera reducerar allt oftare klassiska verk till uttolkningar av utanförskapsperspektiv och maktanalyser: Och i det kyrkliga rummet ersätter man i allt högre grad förkunnelsen med dagspolitiska pekpinnar om Greta Thunberg eller Palestinakonflikten.
Situationen hade på inget sätt varit bättre om kyrkans nuvarande vänsterpolitiska ställningstaganden ersattes av högerpolitiska ställningstaganden – för kyrkan bör, som både Jesus och Luther tydligt fastslår, inte vara politisk alls.
Den rådande politiseringen leder däremot till en politisk kapprustning i kyrkorummet, där även borgerligheten tvingas vässa sina knivar för att försöka upprätthålla någon typ av balans gentemot en motståndare som inte skyr några som helst medel för att förverkliga sina aktivistiska ambitioner på andlighetens bekostnad.
Och oavsett hur imponerad man personligen än må vara av Diego Maradona eller Greta Thunberg, så finns det gott om tid och plats att hylla dessa – men inte just i kyrkan.
I själva verket vore det kanske önskvärt om kyrkan kunde agera lika handfast som nördarna i min gamla datorklubb – och helt enkelt slänga ut de som vill ägna sig åt andra aktiviteter än Guds ord.
