Dansken Mikael Jalving blir ny kolumnist på Bulletins ledarsida.

Han är i grunden historiker och har doktorerat i ämnet. Sin journalistiska bana inledde han på Berlingske Tidene och sedan 2009 är han verksam vid Jyllands-Posten där han har en blogg och skriver kolumner.

2012 skrev han reportageboken Absolut Sverige som ett svar på Lena Sundströms kritiska bok om Danmark, Danmark - världens lyckligaste folk. Han har också hunnit skriva två böcker om sitt privata intresse cykling – en av böckerna ihop med den tidigare danske proffscyklisten Michael ”Kylling” Rasmussen.

Det är i frågor om invandring, islamkritik, etablissemangskritik och akademisk frihet som Mikael Jalving gjort sig känd.

Bulletin ringde upp honom för en intervju.

Mikael Jalving, i Sverige är det för tillfället regeringskris. Statsministern fälldes i riksdagen i förra veckan och snart får vi veta om han utlyser extraval eller om det blir nya talmansrundor. Hur ser man i Danmark på det politiska läget i Sverige?

– Jag tror att många danskar tänker att det hela är konstigt. Sverige är ju känt för en mycket hög grad av konsensus och politisk stabilitet. När man tittar på landet utifrån med danska ögon är det faktum att Löfven, en svensk statsminister, kan bli fälld och bortröstad med hjälp av Vänsterpartiet något mycket ovanligt. Man förstår kanske inte varför, och man förstår inte heller de senaste årens politiska avtal eller det parlamentariska spelet. I Danmark finns inte samma konsensus som i Sverige, utan det är mer instabilt, medan Sverige upplevs som kontinuerligt. Men nu är hela systemet plötsligt i obalans. Vanliga danskar känner till att Sverige är under förändring med den demografiska utvecklingen, men den parlamentariska situationen framstår som osedvanligt kaotisk just nu, sett från Danmark.

Riksdagen har precis även röstat för att öka en redan hög invandring – med en rösts övervikt. Varför tror du att invandringen har blivit en så stor konfliktfråga i Sverige?

– Den sociala verkligheten pressar på. De etniska spänningarna och konsekvenserna av årtionden av invandring från hela världen och speciellt från ickevästliga, muslimska områden. De konsekvenserna blir allt mer tydliga för fler och fler.

– Ghettona [i Sverige] blir hela tiden mer och mer separerade från övriga Sverige. Hela den här förändringsprocessen, den blir mer och mer tydlig. Det är därför som utlänningsfrågan – som den heter på danska – är den helt centrala frågan. Det kan inte bli på något annat sätt eftersom den socialpolitiska och demografiska utvecklingen är som den är.

– Så det är ganska logiskt. Det är en diskussion som pågår i hela Europa. Från Sverige till Italien.

I svenska medier har den nya danska migrationspolitiken som innebär att asylsökande till Danmark skickas till Afrika för att söka asyl fått stor uppmärksamhet. Mikael Jalving säger att den nya lagen har stort stöd hos allmänheten.

– Sedan tror jag inte att det blir så lätt att genomföra. Det finns inte så många länder i Afrika som skulle vilja vara en del av ett sådant system. Men framför allt är det danska folket intresserat av att man hittar ett nytt system för asylmigration, säger Mikael Jalving.

– Den danska regeringen, som är socialdemokratisk, försöker hitta nya metoder för att hantera folkvandringen mot norr. I Sverige vill vanlig svensk media demonisera det danska förslaget och kalla det rasistiskt och så vidare. Men om man tittar på det så är det ett förslag som har brett stöd.

Mikael Jalving ser stora skillnader i det politiska landskapet mellan Sverige och Danmark.

– I Sverige har vänsterkanten en större kontroll över opinionen än i Danmark. Här i Danmark finns det en större diversitet och mångfald i den politiska debatten. I Sverige har det under många år varit en konsensuskultur där partierna till vänster har dominerat debatten om invandring, integration och folkvandring.

– Vänstern har i Sverige vunnit hela kulturkampen medan vi i Danmark har haft en mer pluralistisk debatt. Det har också gjort att socialdemokratin blivit mer realistisk inom invandringspolitiken.

Det gamla maktpartiet, Socialdemokraterna, skiljer sig markant mellan de två grannländerna, menar Mikael Jalving. Han påpekar att socialdemokratin i Danmark har bett om förlåtelse för en tidigare generös migrationspolitik.

– Det har ju inte hänt i Sverige. Socialdemokratin i Sverige har ännu inte sagt ”förlåt” för 30–40 års vanvettig invandringspolitik. Men kanske kommer det senare. Vi får se.

Jalving tror också att det pågår ett närmande från Sverige till den danska invandringspolitiken. Han menar att Sverigedemokraterna har haft betydelse, men också Moderaterna vars politik har förändrats under de senaste fem åren. Nu tycks man vilja adoptera delar av den danska invandringspolitiken till Sverige så att det blir mer realism och mindre naivitet, och mindre liberal optimism.

Ett vanligt argument från dem som vill öka invandringen är alla människors lika värde. Vad säger du om det?

– Det är poesi. Alla människor kan inte bo i Sverige. Alla människor kan inte emigrera till Skandinavien. Trots drömmar om alla människors lika värde så finns det en gräns för hur många som kan bo här och bli integrerade. Det finns en begränsning inom alla ideologier, teorier, förhoppningar och ideal. Det är ganska belysande att man inte kan regera ett land med enbart ideologi. Det måste också kunna fungera. Och det fungerar inte i Sverige. Redan nu ser vi invandringens konsekvenser i form av kriminalitet, fler gäng, mer narkotika, mer brutalitet, sämre skola, sämre offentlig sektor. Hela systemet är under press efter 30–40 års invandring.

– Till slut måste man förstå att den här vackra poetiska teorin om alla människors lika värde är en illusion. Det är en myt och legend. Och den måste anpassas till verkligheten.

Sverige är ett av världens mest sekulära länder och sticker ut i World Value Survey med sina sekulära värderingar med individualism och hög tilltro till medmänniskor. Vad gör det med ett samhälle som Sverige med stor invandring från länder där helt andra värderingar dominerar?

– Det är en mycket farlig cocktail. Det är en farlig kombination när du har hög tillit till andra människor och samtidigt tar emot människor med helt annat kulturellt bagage och historia. Då riskerar man att öppna sitt land för värderingar, beteenden och kulturella uttryck som kanske inte harmoniserar med den svenska individualismen, kvinnors rättigheter och tilltron till det politiska, hela den kollektiva svenska inställningen. Alla människor är inte som svenskar. Den svenska kulturen är något speciellt och något som uppstått på ett speciellt ställe, och har formats av många års politisk och ekonomisk utveckling. Om man inrättar sin invandringspolitik efter tron att alla kan bli svenskar, då riskerar man till sist att ingen är svensk.

Vad ser du som Sveriges utmaning de kommande åren?

– Det är demografin. Det är som en stor oljetanker, som ett stort skepp med mycket tung last. Om man ska titta på några av de prognoser som jag är bekant med så kommer etniska svenskar att vara i minoritet inom de närmaste 50 åren. Det är ganska allvarligt. Oavsett vad man tycker om det så är det ganska dramatiska förändringar.

– Det andra problemet som jag ser är kriminaliteten och våldsbrottsligheten i ghettona, och de etniska spänningarna i skolorna.

– Nästa stora fråga, på lite sikt, kommer att bli ekonomin. För det är klart att ett samhälle som Sverige som blir pressat av demografin och av brott, det samhället kommer också på sikt att pressas ekonomiskt. Man ser väldigt många människor som inte bidrar till ekonomin. Det är många som bor i Sverige som lever på det svenska välfärdssystemet eller som är kriminella och lever i en parallell ekonomi. Då är frågan vem som ska betala för Sverige. Skattebetalarna blir ju mer och mer pressade av en dysfunktionell stat och dysfunktionell offentlig sektor.

Vad kan Sverige lära av Danmark?

– Svenskarna kan lära sig att våga mer i diskussionen. Om man inte har en diskussion kan man inte finna en lösning och då kan man inte finna politiska svar. Då tar svenskar sina barn från kommunala skolor och sätter dem i friskolor, de flyttar ut på landet. De börjar organisera sig privat, skaffa sig skjutvapen så att de kan försvara sig. På sikt betyder det att den politiska lösningen, den gemensamma lösningen, den kommer aldrig att formuleras av etablerade partier. Då får man ett mer och mer autonomt samhälle som inte längre har kollektiva politiska lösningar.

– Hela förutsättningen för en politisk lösning är en diskussion och en debatt som vågar mer. Jag vet att det kommer att kosta fiendeskap mellan vänner. Det kommer att kännas. Det har varit svårt att i Sverige yttra sig kring hela det här problemkomplexet då man sett att man då riskerat att förlora inflytande eller mista sitt jobb. I Danmark har vi diskuterat de senaste 30 åren. Vi tror fortfarande på gemensamma politiska lösningar. Jag vet inte hur det är i Sverige. Tror man fortfarande att man kan förhindra katastrofen? Jag vet inte.

Mikael Jalving tycker sig se en viss förändring i det svenska debattklimatet och menar att Bulletin tillsammans med andra medier har bidragit.

– Man har tidigare haft en mycket stor diskrepans mellan eliten och vanligt folk i Sverige. Den diskrepansen kommer kanske att bli mindre allt eftersom verkligheten pressar sig på och fler i maktposition förstår att Sverige är på katastrofkurs, och att man måste göra något annat om man vill rädda det igenkännliga Sverige som har existerat i många hundra år.

Läs Mikael Jalvings första kolumn: Inte lätt att vara sosse, vare sig i Danmark eller Sverige

Mikael Jalving kommer att skriva återkommande på Bulletin Ledare.