Sydsvenskan hade häromdagen hade ett fantastiskt reportage av journalisten Ines Hamdan om studenterna som ockuperar Lundagård. Hamdan skulle få göra en intervju med ockupanterna men intervjun stoppades. I stället blev reportaget närmast staplade beskrivningar av en miljö märkligt lik forna tiders maoister och det vansinne som fanns då.

En första smak på vansinnet i är namnbytet. Det ockuperade Lundagård har fått sig ett nytt namn – Palestinagård. Anspelningen på Miklagård är lika rolig som oavsiktlig, Lund har faktiskt en Särklandsgata. Demonstrationerna ger prov på studenter som hellre känner rätt än har rätt, den där typen av människor som ogillar att bli störda av fakta.

Hamdan intervjuar två personer, med en tredje som övervakar. Det kan tyckas något märkligt men å andra sidan tycks hela ockupationen vara ett exempel på återskapande av maostiskt studentliv, inklusive en politisk kommissarie.

En av de två tycker inte att universitetet känns som en trygg plats. Kvinnan har en bakgrund i Palestina och hennes far har blivit skjuten av den israeliska armén. Hennes otrygghet kommer av att universitetet tillåter samma företag som tillverkade kulorna fadern sköts med att delta i rekryteringsmässor. Det är lätt att förstå hennes sorg och smärta, men otryggheten? Bedömer hon att det finns en risk att det blir en skjutning på en rekyteringsmässa – eller vad är farligt?

Hamdan beskriver hur intervjun återkommande avbryts. Andra lägger sig i. Kommissarien skakar på huvudet eller viftar på armarna. De som intervjuas byter då uppfattning. Det är en konstig tillställning där de som har fått förtroende att yttra sig löpande korrigeras.

Samtalet glider in på rektorn för Lunds universitet. Han, Erik Renström, har en stående inbjudan till samtal för gruppen. En inbjudan som avslagits. Orsaken är lika fascinerande som inpyrd av 70-tal. Rektorn vill ha mötet på sitt kontor, ockupanterna vill ha det i Lundagård, så att alla får vara med. En stor mysig familj där alla får delta. En av de intervjuade beskriver det som att det är märkligt att ha en konversation där alla inte kan delta. Det är tydligt viktigt. Kontrasten mot de intervjuade och kommissarien hamnar i blixtljus. De intervjuade får inte själva säga vad de vill, men alla ska kunna närvara vid mötet med rektor. I rollen som statister, som inkluderade och inkännande eller som vad? Ett kortare möte har senare genomförts på Lundagård.

Under samtalet om rektorn avbryts intervjun plötsligt. Hamdan skildrar hur fem personer meddelar att det demokratiska mandatet är indraget för de som talar med media. En av de intervjuade börjar gråta. Ingen kan svara på vem som drog in mandatet eller vilka de fem är. Fler personer samlas kring journalisten och de intervjuade. En person är maskerad.

Reportern beskriver hur fler och fler samlas kring henne och de som intervjuas. Det skapas en ring kring dem. Även bevakaren har nu börjat gråta och är rädd för att någon kan känna igen hennes röst från inspelningen. Frågor börjar komma från ringen. Har det visats presslegitimation? En annan person anklagar journalisten för att manipulera folk. Ytterligare en ifrågasätter varför Hamdan har fått personer att börja gråta. Hamdan lämnar platsen och går därifrån. Någon riktig intervju gick inte att göra.

Det går att skratta åt det där. Man bör nog faktiskt skratta rätt gott också. Det är fånigt, lite som en komedi som utspelas på 70-talet.

Men det är inte bara fånigt. Det är också djupt rasistiskt och det finns kopplingar till mer våldsamma miljöer.

På tal om kopplingar finns också kopplingar till den etablerade politiken. Den socialdemokratiske riksdagsmannen Ola Möller besökte det ockuperade Palestinagård. I ett klipp intervjuas Möller där han antyder att det kan pågå ett folkmord i Gaza.

Läs även: S-ledamot vid tältlägret i Lund : Fortsätt kämpa!

Möller har tidigare förekommit i flera antisemitiska sammanhang bland annat med Svensk-Palestiska centret, som uppmärksammades för firande i samband med 7 oktober. Möller var en av de socialdemokrater som böjde sig för förbudet att närvara på Hamas-konferensen som ledde till att Jamal El-Haj blev politisk vilde.

För en bredare publik blev Möller känd när han hävdade att orsaken till att gängen frodades var att Ulf Kristersson inte hade sagt ifrån på skarpen om att folk skulle sluta knarka.

Läs även: Sverige har blivit ett varnade exempel utomlands

Ockupantrörelsen saknar varje form av politisk förankring hos både folk och studenter. De har till och med desperat bett, i sociala medier, fler att komma och ockupera. Demokratiskt kan de inte nå framgång eftersom de är väldigt då. De är på samma sätt som 68-rörelsen begränsade till några studenter och några professorer. Men ockupanterna är en rörelse som lyfts av media, den har ett mycket stort våldskapital, den är kraftigt rasistisk och den har politiker som Möller som ställer sig i ett gränsland till att ge öppet stöd.

Det ger en farlig mix. Eurovision i Malmö slutade inte i kravaller utan polisen lyckades stoppa det. Risken är uppenbar, inte minst om de får politiskt stöd, att det kommer en större urladdning.

Läs även: Hamas dödssiffror är en del av kriget