DN har gjort en resa som är svår att förstå. Från att vara svenska tidningars flaggskepp med redaktörer som till exempel Herbert Tingsten har DN sakta tappat mark. När Peter Wolodarski blev chefredaktör gick det först sakta, men sedan fort. Med den agendasättande journalisten är farten utför högst påtaglig.

Länge har det skett en växelvis eldgivning, och framryckning, mellan kultur- och ledarsidan. DN är en oberoende liberal tidning som inte vill ta ställning i statsministerfrågan men som uppenbart ogillar Ulf Kristersson, ett ställningstagande som kraftigt har begränsat alternativen.

En av många grundstötningar skedde häromdagen. Alexander Schulman är, kanske inte förvånande, den som skrivit texten. Schulman hade sett ”30 minuter” med Romina Pourmokhtari. TV-programmet fyllde Schulman med känslor. Däremot tycks det ha väckt mindre eftertanke och analys.

Schulman var som barn mobbad och märkte att det gav skratt och uppskattning hos andra att vara elak. Senare i livet insåg han att det också kunde ge inkomster. Många tycker om att kika över mobbarens axel och skratta. Han fann sitt kall.

I samband med ett av hans utbrott stängdes hans blogg på Aftonbladet och han själv skrev ”ju hårdare, kallare, hjärtlösare mina iakttagelser har varit, desto större har publikens förtjusning blivit”. Där borde kanske DN ha reagerat och förstått att är det för smutsigt för Aftonbladet, kanske vi inte ska ta det. Tyvärr verkar det finnas en medial sax sten och påse på DN där klick slår seriös journalistik. DN är i dag mer Alexander Schulman än Marcej Zaremba. Det ska inte ses som en av Wolodarskis stora bedrifter.

Med full kraft tog sig Schulman an Pourmokhtari. Kanske var det en hämnd för hur han mådde när han såg programmet: ”Mina nerver krullade sig, jag ville ut ur min egen kropp, skala av mitt eget skinn.” En ”isande fasa” fyllde Schulman efter att ha insett att: ”Ja är nej, nej är ja, det var en 30 minuter lång mardröm, fylld av manipulation, medvetna missförstånd, förnekelse, förvrängningar, förvanskningar.”

Paniken söker sig genom Schulmans nerkylda själ, kanske var han gaslightad? ”Jag visste inte vem jag var, visste inte vad som var sant eller falskt. Jag visste inte ens hur hon lurat mig.” Det går att förstå Schulmans förvirring. Det finns människor utanför hans värld som har andra idéer och tankar om hur man ska lösa problem. Lever man i en skyddad värld så måste det kunna bli en chock.

Kanske hade det kunnat bli en insikt, kanske ett nytt sätt att se på världen. Men Schulman återfinner balansen, han ser ljuset igen. Tryggheten är återskapad, själen har återfunnit sitt lugn och är varm igen. Kanske var det hans ilska som fick honom att förstå att det inte fanns andra sätt att hantera miljöproblem utan bara ondska.

”Det är galenskap, det är fasansfullt, vad i helvete är det som pågår? Men Pourmokhtari förklarar det så stiligt att man till slut börjar tro att detta enorma haveri i själva verket är det enda vettiga alternativet,” skriver Schulman.

Det går att förstå Schulman. DN har blivit en värld där cancel är alternativet för den som går utanför ramarna och där nytänkande ofta är mer av ett hot än utveckling. Att lösa miljöproblem på andra sätt än DN:s linje är otänkbart.

Den kallsvettiga klibbiga ångesten över att någon annan tolkning kan vara rätt är något vi känner igen från religionens värld. Tänk om det är katolikerna som har rätt? Men Arge Alex blev ingen Tomas tvivlare, ilskan tinade hans själ och han fattade sin penna.

Den som ska hängas är inte Schulman. Han är Schulman och kommer att fortsätta med att vara det. Några uppskattar det, andra är mindre roade. Det omdöme som ska ifrågasättas är framförallt Wolodarskis. Varför låter han DN bli en del av en sådan mobbning? Borde inte DN, i stället för mobbning, ta in artiklar som skapar debatt om regeringens politik? Tidningen skulle kunna förbättra eller belysa saker, vara en del av en debatt och av demokratin i stället för att upplåta tidningen till ett karaktärsmord.

Wolodarskis bristande omdöme blottar också en annan del av svensk debatt. Till trötthet har ”I’m with her” ekats om och om igen. ”Hatet” mot Annie Lööf, Magdalena Andersson, Annika Strandhäll och andra kvinnor har fått spaltkilometer. Det har varit en tävling i att försöka förvrida debatten från att det är deras dåliga politik som är problemet till att problemet är att de är kvinnor som utmanar.

När DN ger plats åt mobbning är den kören tyst. Systerskapet finns bara så länge man säger rätt saker. Att våga utmana miljöpolitiken är inte modigt eller kaxigt, det är något man ska bannlysas för. Romina står ensam när kritiken kommer och när den offentliga mobbningen ekas från DN. Andra kvinnor behöver inte dela hennes uppfattning utan bara begära ett anständigt bemötande.

Det finns en nästan genant tydlighet i att det inte finns ett systerskap utan en åsiktsgemenskap. Är man med i gänget är det ett plus att vara tjej, står man utanför är man ensam. Den där speciella platsen i helvetet för kvinnor som inte hjälper andra kvinnor är mer av munväder.

Romina Pourmokhtari är Sveriges genom tiderna yngsta minister. Hennes ansvar spänner över miljö och klimat, bland de mest kontroversiella frågorna som finns. Det vore rimligt att fler reagerade mot DN, över partigränserna.

I år är det supervalår. Det kommer vara förfäran och chock över tonen i både det svenska europavalet och i det amerikanska. Däremot kommer kritiken inte drabba vare sig DN eller Wolodarski i nämnvärd grad. Att han släppte lös Schulman efter Pourmokhtari är inte en del av vulgariseringen av debatten.

I stället är det antagligen en välmenande hand som försöker hjälpa en ung kvinnlig minister att rätta in sig i ledet. Ett försök att lära henne att inte våga tänka själv eller utmana några strukturer. Det är viktigt att inte vara normkritisk på fel sätt och utmana fel strukturer.

Läs även: Magdas kamp mot DDR