Det finns goda skäl och viktiga saker att kritisera regeringen för. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg vad alternativet är, och fundera på vad det är man önskar sig. Regeringen har brister men alternativet är att Andersson, Strandhäll och Ygeman tar över igen.
För ungefär sex år sedan, i september 2017, var Morgan Johansson stolt. Han var justitieminister. I hans egen värld gick det strålande. Han förklarade:
”Vi är på väg att knäcka den organiserade brottsligheten.”
Det är inte små ord. Han hade katastrofalt fel. Det den regeringen knäckte var Sveriges elförsörjning medan gängen frodades. Två år senare skjuts en kvinna till döds på öppen gata i Malmö. Ett avrättningsliknande mord där kvinnan skjuts med sin bebis i famnen.
Mordet var så motbjudande att Stefan Löfven lovade att:
”Vi ska med beslutsamhet besegra dessa mördare.” Ett löfte lika fyllt av innehåll som Johanssons påstående om att den organiserade brottsligheten snart var knäckt.
Men Johansson kunde inte låta bli att ställa ut ytterligare ett löfte:
”De ska jagas till världens ände om det behövs.” Tydligen skulle dessutom alla tillgängliga resurser sättas in för att gripa gärningsmännen. Med tanke på hur välfinansierad polisen var, och är, är det nog att betrakta som varmluft.
Varmluft har alltid varit Morgan Johanssons starka gren. Det är inte osannolikt att han under ett lite längre tal skulle producera tillräckligt med varmluft för att få en luftballong att lyfta.
Redan 2002 befäste Johansson sin position som pladderpåse genom att lova att tio år senare skulle narkotikan vara borta och Sverige skulle vara narkotikafritt. Förmodligen inträffade inte det av den enkla anledningen att Reinfeldt vann valet och införde jobbskatteavdrag. Förmodligen sänkte dessutom någon kommun anslagen till fritidsgårdarna. För 20 år senare är Sverige mer präglat av krig mellan knarkligor än ett narkotikafritt land.
Karl-Petter Thorvaldsson är inte många steg efter. 2015 lovordade han ankomsten av stora mängder flyktingar. Han var genuint lycklig. Han hade klinkat lite på miniräknaren och kommit fram till att det skulle ge 4–5 procents tillväxt per år för Sverige några år senare. Det var en enorm investering enligt honom. Facit i dag är att vi har EU:s sämsta tillväxt. Tillväxt är kanske fel ord, eftersom ekonomin faktiskt krymper.
Det bo Socialdemokraterna lämnade efter sig var i skralt skick. Ekonomin var i botten, integrationen kollapsad och de områden där Sverige ligger i Europatoppen är snarare skjutningar och sprängningar än tillväxt, välfärd och sysselsättning.
Det finns väldigt många brister hos den nya regeringen. Det går för sakta, det görs för lite och mycket sköts klantigt. Det finns gott om skäl att kritisera den.
Men samtidigt har saker vänt. Rätt saker börjar göras. Straffen höjs, det ges mer resurser till rättskedjan. Men det borde redan finnas en lista på var nya fängelser ska byggas och startdatum fastställda. Detsamma gäller kärnkraft och annat. Men slutdatum för kärnkraft är borttaget, det ser ut att kanske bli ett första spadtag kring skiftet av mandatperiod. Regeringen har ett solitt stöd för Nato och Försvaret får mer pengar.
Det är lätt att vara besviken, inte minst på saker som att skatten inte sänks, vallöften inte hålls. Men, och det är ett viktigt men, den förra regeringen är borta. Myrsteg mot att lösa problem är bättre än marschtakt mot försämringar.
Det finns en växande kverulans mot den nya regeringen. Den ska ha kritik, den ska jagas med en blåslampa och drivas på i rätt riktning. Men många tycks glömma vad alternativet är.
Alternativet är inte att James Bond tar över utrikespolitiken, att Warren Buffet blir finansminister, att Elon Musk sköter infrastrukturen och Judge Dredd får hantera brottsligheten. I stället är det Ardalan Shekarabi, Magdalena Andersson, Morgan Johansson, Peter Hultqvist, Anders Ygeman och resten av gänget som får chansen att göra repris på förra mandatperioden, som inte direkt utmärktes av lycka och funktionalitet. Tror någon att den hjärntrusten ägnat tiden åt att lära och tänka om så ska man nog ta en lott och hoppas på storvinst där också.
Att tro att det sunda förnuftet skulle ha besegrat den enfald som präglat Socialdemokraterna i ett århundrade saknar all evidens. Socialdemokratin står monolitiskt kvar. Samma idéer som förr, den största skillnaden mot förra mandatperioden är att Löfven är pensionerad.
Då och då har Socialdemokraterna snubblat på både sanningar och insikter. Men oftast reser de sig kvickt, borstar av sig och skyndar vidare som inget har hänt. Att hoppas på att lite tid i opposition skulle ha gett större insikter är som att se en hägring i öknen. Den kanske lockar, men går man dit så är det tomt och öde.
Är man missnöjd med regeringen och antingen tror att Socialdemokraterna skulle vara bättre eller att kverulans och soffliggande i nästa val gör saker bättre så bör man köpa en lott. Inte bara för att man är en extrem optimist. En lott kan göra en till miljonär, men får man fel lott förlorar man några tior.
Blir Magdalena Andersson däremot statsminister så kommer du absolut inte bli miljonär. Det kommer dessutom kosta avsevärt mer än några tior.
Så kritisera regeringen, jaga på dem, och låt dem inte komma undan från svikna löften och höjda skatter. Men var samtidigt medveten om alternativet.
Den där oasen vid horisonten är snarare varm sand, torka och brännande sol än svalkande vatten, palmer och dadlar.
Läs även:Inte undra på att Public Service har dåligt rykte.
