Magdalena Anderssons sommartal visar på att hon förstår mycket av problemen som Sverige har. Folk arbetar för lite och de får för lite tillbaka med tanke på hur mycket de betalar i skatt. Otrygghet sprider sig, pensionerna och sjukvården är bristfälliga. Men när hon ska försöka förklara varför, vad som gick fel, tycks hon tro att det handlar om klassklyftor.
I helgen höll Magdalena Andersson sitt sommartal. Ett tal som inledningsvis förvånar med både klarsyn och ideologi. Andersson hittar verkligen en ton. Visst, hon börjar med att anspela på Marx men det finns en tydlig ton av den tiden då Socialdemokrati handlade om att göra sin plikt och sköta sig i stället för att vara ett intresseparti för bidrag.
”Att när du bidrar efter din förmåga, när du jobbar och betalar skatt, när du gör rätt för dig; Då ska du kunna leva ett gott liv. När du jobbar ska du kunna leva på din lön. Du ska kunna lita på att sjukvården finns där när du behöver den. Om du blir sjuk eller arbetslös. Då ska det finnas ett fungerande skyddsnät.Och när du blir gammal; Ja, då ska det finnas hemtjänstpersonal och en pension som man kan leva på.”
Det är långt från pratet om kortad arbetstid och liknande. Skulle alla bidra efter förmåga hade Sverige varit ett mycket rikare land. Hon fortsätter:
”Du ska kunna gå trygg i ditt bostadsområde eller nere i centrum, utan att behöva oroa dig för våld och kriminalitet.Det är det här samhälle vi vill bygga. Det är därför vi behöver en ny riktning för Sverige.Det är därför vi behöver komma samman.
Så att alla som med hårt arbete och flit bidrar till vårt land får den respekt, den rättvisa och den trygghet som de förtjänar!
Men under de senaste decennierna har vårt samhälle utvecklats i fel riktning.”
(Citaten från talet har av utrymmesskäl dragits ihop och fått några meningar färre än originalet som finns här)
Andersson ser klart och tydligt att det går åt fel håll. Folk har jobbat, betalat sin skatt och har att kräva sin rätt. Hon hedrar de som arbetar och sköter sig. Det är bra saker, tillbaka till Erlander och den tidens socialdemokrater. Folkhem.
Men sen tappar hon allt. Det är som att se någon som är på väg att tappa tårtan på ett födelsekalas. Det som skulle bli så gott blir i stället en hög på golvet som måste städas upp. Hon fortsätter:
”Istället för att komma närmare varandra har vi glidit isär. Istället för att rusta vårt land starkare så har Sverige försvagats. Vanligt folk, som jobbar hårt och gör rätt för sig, får se hur pengarna räcker till allt mindre. Hur otryggheten växer.”
Tårtan balanserar på handen, ska den mirakulöst räddas eller hamna på golvet?
”Istället har vi haft en utveckling som istället gynnar de som har det gott ställt.
Genom skattesänkningar för de rika, genom en tilltagande marknadisering, och genom en försvagad välfärd;
Genom att vi ser hur de ekonomiska klyftorna växer. Låt mig bara ta några exempel.
1995 gick det 27 industriarbetarlöner på en topp-VD:s inkomst.”
Bla bla bla bla. Efter att ha lyckats göra en bra analys, hittat en ideologisk ton som är rimlig så tappar hon allt. Pladask. Kan någon på allvar tro att barnsoldaterna som slåss i både Sverige och Danmark har något som helst att göra med att det nu går 45 arbetarlöner på en börsVD:s lön?
Det är så utstuderat dumt att det måste vara spelad dumhet. På samma sätt som det är spelad dumhet att tro att det är en skattesänkning i fjol som har eldat på. Eller som Andersson säger, att vanligt folk har fått ta en orimlig börda av den ekonomiska krisen.
Krisen börjar någonstans strax efter pandemin. De problem som Andersson räknar upp började långt tidigare, redan under Reinfeldts tid, kanske redan Perssons. Att pensionärer inte får en rimlig pension, att vården funkar illa, brister i trygghetssystemen eller att folk är otrygga handlar inte om jobbskatteavdrag eller att VD har en relativt högre lön. Barn skjuter inte folk i protest mot löneklyftor eller dålig inkomst.
Den stora samhällsförändringen de senaste femton, kanske tjugo, åren är inte ökade klyftor mellan börs-vd:ar och LO-arbetare, eller ens jobbskatteavdragen. Den stora förändringen är migrationen. En migration alla partier medger var för stor, skedde under för kort tid och med obefintlig integration. Det skedde också med ett demokratiskt underskott där varje försök att problematisera frågan möttes med brunstämpling. Problemen stod ohanterade tills det inte längre gick att förtiga. När krisen hade pågått ett tag, först då erkändes den.
Socialdemokraternas hållning är dessutom orwellsk. Ena dagen står Andersson och pladdrar om skattesänkningar och ekonomiska klyftor. Dagen efter går riksdagsledamoten Lawen Redar ut och vill ha ett totalstopp på inflyttning av nyanlända i problemområden.
För en partist som av karriärskäl har ett minne som töms varje dygn går det säkert att få en upplevelse av en sammanhållen syn och politik. Andersson talar om VD:ns lön. Redar återges i Aftonbladet:
”Hon pratar om familjer som lever under ovärdiga levnadsförhållanden, föräldrar som inte kan svenska och som inte arbetar. En framväxt av utsatta områden.”
Problemen som Andersson beskriver lyckas Redar förstå, och egentligen förstår partiet också. Det är Andersson som spelar teater. Låtsas vara dum inför åldrade väljare som masar sig i väg för att lyssna på talet. På youtube har talet ungefär 2300 visningar.
Magdalena Andersson är inte en politisk ledare eller landsmoder. Hon är en goddagspilt som säger och gör det hon tror att folk vill höra. Och hon gör det helt skamlöst. I talet säger hon:
”Vi tillhör Europas bottenliga när det kommer till tillväxt. Sverige och svenska folket blir fattigare. Det är inte rimligt.”
Utan att skämmas låtsas hon som att det är regeringen som har orsakat det. Men det skedde redan 2022 – efter att hon hade varit först finansminister och sen statsminister under åtta år. Hon är alltså arg för att Tidö inte har hunnit duka upp till en ny fest efter det hon festade bort.
Läs även: Sveriges ekonomi är värre än Rumäniens
Det är det här som gör Andersson farlig. Hon söker makten men har inget mål med den. Ingen vision eller vilja. Hon skyr inga medel utan kan säga, hitta på eller dra till med precis vad som helst som ger stöd. Hon kan slå sönder elsystemet, skapa internationella konflikter eller vad priset råkar bli för att få makten som hon åtrår.
Magdalena Andersson är dessutom ekonom så hon förstår att de som kommer att få räkningen i form av skatter, taskig pension, vårdköer och annat är de som går till jobbet och gör sitt. De i utanförskap kan ju inte betala. Det är motsatsen till vad hon säger i sitt tal.
Andersson avslutar med att tala om en politik som inte splittrar, utan en som samlar. Hon har mage att säga det efter år av brunmålning och prat om hot mot demokratin. Nu instämmer hon i det som för några år sedan eller i vissa fall bara månader sedan var hot mot demokratin.
Hennes avslutning är en god summering av vem hon är och hur hon förhåller sig till sanningen.
