Danmark har fått en ny kung, vilket SVT viker en halvtimme åt. Men när Hugo Chavez begravdes direktsände SVT från Venezuela. Som vanligt har SVT en nyhetsvärdering med kraftig politisk slagsida åt vänster.
I mars 2013 avled den venezuelanska diktatorn Hugo Chávez. Ännu en tyrann lades att vila.
Chávez hade blivit en kultfigur för extremvänstern. Det fanns en djup tro på att den här gången, då skulle det bli vänsterns tur att vinna. Han utmanade USA och såg ut att bli en ny Fidel Castro. Chávez var stor. Han hade uniform och den var olivgrön. Hela vänstern tindrade med ögonen och föll pladask.
När han dog direktsände SVT begravningen. Bo Inge Andersson kommenterade med sedvanlig brist på insikt. Uppbackad av Anne-Britt Ryd betade de sig genom begravningen, en sändning som enligt Sveriges Kommunistiska Parti, SKP, var så usel att de skrev en ganska rolig recension. Med en fantastisk avslutning:
”Begravningen följdes av SVT:s utrikespolitiske expert Bo-Inge Andersson med bisittare Ann-Britt Ryd. Den senares okunskap är förlåten då hennes expertkunskaper mer går ut på att sitta i TV:s morgonsoffor och diskutera bantningsknep eller recept till lördagsmiddagen. Ibland händer det också att hon klipper till med några vintips tillsammans med Carl-Jan Granqvist.”
Det finns en vänster som tror på klasskamp, och en annan som tror på feminism.
I söndags hade Danmark ett tronskifte. Efter ett halvsekel abdikerade drottningen och lämnade över till sin son. En händelse som är ett epokskifte för Danmark och som många tror kan spela roll för Sverige. Kanske kommer vår kung också att abdikera och lämna över till Victoria.
Men vårt grannlands tronskifte var ingen stor nyhet för SVT. Ingen direktsändning, utan en kortare sammanfattning. En halvtimme med bitar som hade klippts ihop. På nyheterna kom inslaget om Danmark långt in i sändningen.
Det sägs att det är lättare att förstå relativitetsteorin än SVT:s nyhetsvärdering. Det är inte omöjligt att det är sant.
Det finns en märklig kontrast hur obskyra vänsterdiktatorer en halv värld bort fick en direktsändning medan ett skifte på tronen i ett grannland får nöja sig ett sammandrag för de som gillar kungligheter.
När Fidel Castro begravdes hade SVT också en betydande bevakning. Carina Bergfeldt var på plats och rapporterade mer som från en Oscars-gala än från en diktators död. Man rapporterade hur Castro trancenderade alla gränser. Vänner och fiender kunde samsas för att hedra Castro. ”Från Colombia kommer inte bara representanter från regeringen, utan även från deras forna motståndare FARC-gerillan.” Det är nästan som en scen från Lejonkungen. Lejonen, hyenorna och zebrorna står sida vid sida för att få se den nye prinsen. SVT är till och med vänliga nog att skicka med en tidtabell med hålltider, med tiderna anpassade till svensk tid. Om det gick att beställa anpassade paraplyer i händelse av regn på Kuba framgick inte.
En sådan bevakning är förmodligen uppskattad av det 20-tal personer som finns kvar i Svensk-kubanska föreningen. För oss andra är det mer märkligt. En diktator är död, varför är det så stort? Dessutom en blodig diktator vars största anspråk på kändisskap är Kuba-krisen.
Varken en eller två svalor gör en sommar, men kring SVT finns en större flock. Viktiga händelser i grannländer blir små, medan utländska diktatorer får massor av utrymme. Helst ska det vara någon som stod upp mot USA.
Om den danske kungen kommer att stå upp mot USA så mycket att han kommer att släppas in i SVT:s stugvärme återstår att se. Men för de som tycker om att se kungligheter är det nog inte mycket hopp om en dansk krydda i tillvaron.
Det skulle nog krävas att han börjar klä sig i olivgrönt, kallar USA för ”Store Satan” och regelbundet håller tal i minst fem timmar för att bli intressant för SVT. Kanske behövs en statskupp också.
Läs även: Svensk nyhetsrapportering måste bli bredare
