Sedan regeringen meddelat att den kommer att genomföra en utredning om partier och spel har debatten blossat upp igen. Det blir fler utbrott i debatten, var så säkra, tills utredningen är klar och vi får ett svar på om det kommer att bli ett förslag till lagstiftning. Roande nog valde regeringen en före detta konsumentombudsman som utredare.

Men debatten är intressant. Det är inte en egentlig debatt utan mer av ett utdraget skri i falsett. Inga brösttoner är för höga, inga överdrifter går för långt.

Aftonbladets Åsa Linderborg når något slags crescendo när hon konstaterar att det är stalinism att stoppa lotterierna. Fast, menar hon, stalinism är kanske varken Gulag, massavrättningar eller ens trohet mot Stalin, utan att lösa politiska problem med organisatoriska medel. Hon ger ett förbluffande exempel på hur man kan använda ett begrepp som alla har en uppfattning om genom att definiera om det, men fortfarande ha kvar skräckfaktorn.

Det är nog en tidsfråga innan regeringen angrips för att satsningar på vägunderhåll är nazism och arbetet med att få SJ att gå i tid är fascism.

Demokratin är hotad, yttrandefriheten ryker, heter det. Ska man tro Magdalena Andersson är det hela den svenska folksjälen som står på spel. Kanske en något överdriven självbild. Det är också en strid om beloppen. Den vanligaste uppgiften är att Socialdemokraterna drar in över 130 miljoner om året på lotterierna. De som är för att ha kvar reglerna från i dag hävdar i stället 30 miljoner. Står verkligen demokratin och faller med 30 miljoner kronor?

Lena Hallengren, gruppledare (S) i riksdagen menar att ett eventuellt förbud mot lotterier skulle slå mot Socialdemokraternas finansiering med ”kirurgisk precision”. Kanske borde hon ha sagt onkologisk. Andersson glider lite mer men försäger sig märkligt nog. Hon menar att förslaget förstör för Sverige och förändrar spelreglerna för det politiska arbetet.

Att en socialdemokrat tycker att det förstör för Sverige om det försvåras för dem att styra är väl ungefär lika förvånande som att påven har en kul hatt. Men att hon medger att en förändring av Socialdemokraternas inkomster påverkar hela Sveriges politiska arbete är både viktigt och intressant, eftersom hon medger hur viktiga pengarna är för dem.

Men sedan blir hon Andersson igen. Hon kommenterar för TT:

– I ett politiskt läge där vi är behov av handlingskraft ägnar de istället tid och kraft åt att försöka strypa oppositionen. Sverige har många samhällsproblem, att vi har en opposition är inte ett av dem utan tvärtom, säger hon.

Det är förmodligen bara två gånger i sin politiska karriär som Andersson har visat handlingskraft. Den ena gången var när hon var med och stängde ner kärnkraften. Den andra när hon köpte sig en statsministervotering med en politisk vilde. En handlingskraft vi gärna hade varit utan. I övrigt har hon varit ytterst passiv.

Samtidigt återkommer hon till den retorik som Socialdemokraterna allt oftare använder. Sveriges demokrati är hotad. Nu är det yttrandefrihet och opposition. Sverige är ett lotteri från att bli som Putins Ryssland eller Lukasjenkos Belarus. Vilka artiklar får Socialdemokraterna inte publicera? Vilka förslag får de inte kritisera?

Läs även: Never go full Arnstad

Mer sannolikt är Andersson livrädd för att behöva fatta beslut om vilka som kommer att sägas upp, vilka kurser som ställs in och liknande. Där finns rädslan, inte för demokratin. Varken demokrati eller yttrandefrihet är intäktsposter i den socialdemokratiska bokföringen.

Men det finns en annan märklig bit i det här. Socialdemokraterna har ofta ett högt tonläge mot exploatering. Företagare berikar sig på sina anställda. Kan man berika sig mer än att sälja lotter till gamla som har svårt att säga nej eller komma ur prenumerationen?

För det är därifrån pengarna som beskrivs som Socialdemokraternas livsnerv kommer. ”Tidöregeringen hugger mot sossarnas existens”, skriver Linderborg. Beaktar man de tusentals som har skickats till kronofogden så framstår Socialdemokraternas existens i så fall mer som ett slags fästing än demokratins grundval. Kan verkligen grunden för demokratin och yttrandefriheten vara rätten att skicka gamla till kronofogden?

Det enda som tycks vara mer aggressivt än försvaret av lotterierna är marknadsföringen av dem. Hur gamla lockas in i prenumerationer som är svåra att ta sig ur med att det inte kostar mer än en kopp kaffe. Hur säljarna hittar på att deras gamla också är fattigpensionärer.

Där finns Anderssons demokrati. Döm henne gärna för hur hon står upp för demokratin.

Läs även: S-lotteriets hemliga manus för att locka äldre att köpa

Läs även: Är den svenska folksjälen en A-lott?